För några dagar sedan skrev A. Lennart Julin om dem som slagit världsrekord och samtidigt vunnit OS-guld. Nu kommer historierna om dem som nästan lyckades – men bara nästan – komma med i den lista som presenterades här på friidrottaren.com i artikeln ”OS-guld med världsrekord – hur svårt kan det vara?” Då som nu omfattar analysen perioden 1960-2024.
Att sammanställa vilka som vunnit OS på nytt världsrekord kan spontant tyckas vara enkelt och väldefinierat utan några gråzoner. Men när man börjar gräva i historien visar det sig finnas ett hyggligt antal fall som inte uppfyller kriteriet till riktigt 100 procent.
Bytet från manuellt till eltid
Den 1 januari 1977 infördes kravet på eltid för rekord på sträckor upp t o m 400m. Det förekom eltidtagning tidigare men den hade då varit antingen ”inofficiell” eller – för att ”likna” manuella tider – så hade sprinttiderna alltså offentliggjorts avrundade till tiondelar (på två olika sätt) efter ett avdrag på 0.05.
När den nya eltidsrekordlistan upprättades gjorde man det retroaktivt t o m 31 december 1975. Sådana i efterhand ”framgrävda” eltider finns i huvudlistan angivna inom parentes när det handlade om att man plockat fram original-eltider för gamla tiondelsrekord. Men det fanns också resultat som kom från helt andra lopp.
Alla dessa tidigare mer eller mindre ”hemliga” eltider gavs sedan officiell status som utgångspunkter för den nya rekordhistoriken även om de i några fall redan hade hunnit förbättras under 1976.
Lewis 1988
Vid Seoul-OS var Carl Lewis med 9.92 klart slagen tvåa bakom Ben Johnson som förbättrade sitt världsrekord 9.83 från VM året före med 0.04. Johnson lämnade dock ett positivt dopingprov så 9.79 blev aldrig godkänt.
Fortsatt utredning avslöjade att Johnson varit dopad även vid VM 1987 så därför ströks detta redan godkända rekord retroaktivt. I det läget visade sig Lewis’ 9.92 som tvåa i Seoul faktiskt var den bästa giltiga tiden och det blev två år senare därmed det officiella världsrekordet efter en ”retroaktivitet i två steg”.
Thompson 1984
Vid Los Angeles-OS missade Daley Thompson med sina 8.797 p tiokampsrekordet tillhörande Jürgen Hingsen med en ynka poäng. Men när man ett år senare bytte poängtabell och räknade om gamla resultat visade det sig att Hingsens 8.798-serie gav en lägre summa än Daleys 8.797-serie.
Egentligen inget konstigt alls utan snarare väntat, ja rentav önskat. För det finns ju ingen anledning att göra sig det stora besväret att byta tabell om ”resultatvärderingen” förblev in i minsta detalj (här var diffen en tiondels promille) oförändrad.
Men IAAF (Internationella förbundet) hade bestämt att man bara skulle räkna om det gällande rekordet (Hingsens 8.798) och att den omräknade summan skulle bli rekordet enligt nya tabellen. Men samtidigt skulle ju hela friidrottsvärlden veta att det inte alls var den högsta poängen som gjorts enligt det nya ”mätredskapet” för tiokamp.
För att ta sig ur den knepiga situationen vidtog IAAF en märklig åtgärd: Man gick tillbaka och eftergranskade målfotona från Thompsons OS-serie 1984 ”med lupp” och kom då fram till att hans tid på 110m häck rätteligen varit 14.33 och inte 14.34 som det stod i resultatlistan. Denna hundradelsförbättring resulterade i just precis 1 poäng mer.
Dvs hans korrekta poängtotal enligt gamla tabellen skulle egentligen ha varit 8.798 vilket innebar en tangering av Hingsens rekord. I den officiella rekordutvecklingen för gamla tabellen finns dock denna retroaktiva rekordtangering av Thompson inte med som officiellt godkänt.
Däremot står alltså Thompsons omräknade total 8.847 som det första rekordet med den då nya (och fortfarande idag i bruk varande) poängtabellen eftersom det då uppfyllde kravet att vara omräkningen av gällande rekord. Men Hingsens gamla rekordprestation – som gav 8.832 omräknat – försvann diskret.
Stecher & Ehrhardt 1972
När de vann i München-OS ”drabbades” både Renate Stecher och Annelie Ehrhardt av att eltiden gällde som officiell utan omräkningar medan de officiella rekordlistorna fortfarande accepterade manuella tider. Men deras prestationer fick till slut sin världsrekordstatus med fyra års försening när IAAF gick över till eltidsrekord och deras eltider då fortfarande visade sig vara de bästa som registrerats.
Även om det inte varit direkt uttalat i internationella regler är det logiska att man alltid tillämpar strikt kronologi när rekord överträffas under giltiga betingelser. Dvs att man officiellt godkänner nya rekord även om de skulle överträffas senare i samma tävling eller senare samma dag i en annan tävling.
Det innebär för löpningar att den som inte vinner aldrig får något rekord (annat än ev retroaktivt om vinnaren blir diskad) men det innebär i hopp/kast att det kan bli flera rekord registrerade i samma gren i en tävling.
Samma borde logiskt gälla även i mångkamp där den som är först i mål i den avslutande löpningen ju faktiskt då – om än bara för en kort stund – har gjort det bästa resultatet någonsin fram till dess totalvinnaren gått i mål.
Benjamin & Muhammad 2021 och Malinowski 1976
Rai Benjamin och Dalilah Muhammad i Tokyo 2021 och Bronislaw Malinowski i Montreal 1976 var klart och tydligt besegrade tvåor i sina respektive finaler så här var det aldrig frågan om att de skulle vara aktuella för att få sina tider registrerade som världsrekord.
Kuragina & Rukavisjnikova 1980
Vid Moskva-OS – sista mästerskapet innan femkampen ersattes av nuvarande sjukampen – överträffades det gällande rekordet faktiskt av hela medaljtrion. Det speciella var att de gick i mål på 800m i omvänd ordning, dvs först Kuragina, sedan Rukavisjnikova och sist Tkatjenko.
Så rent kronologiskt borde alla tre ha fått sina resultat godkända som världsrekord. Men här valde IAAF dock att bara registrera vinnarens resultat som världsrekord.
Gentile & Prudencio 1968
Vid Mexico-OS förbättrades i manliga trestegsfinalen det dagsfärska rekordet från kvalet fyra gånger av tre olika hoppare: Gentile 17.22, Sanejev 17.23, Prudencio 17.27 och Sanejev igen 17.39.
Och alla rekordförbättringarna på vägen blev officiellt godkända som världsrekord – även de som var kortlivade. Men bara en av dem uppfyllde huvudkriteriet att ha gett guldmedaljen och det sista ordet var alltså Sanejevs 17.39 i sista omgången.
Kaufmann 1960
Vid Rom-OS fick tvåan på manliga 400m Carl Kaufmann samma tid (44.9) på tiondelen som vinnaren Otis Davis, USA. Så de delade världsrekordet men inte guldet eftersom Davis var knappt men klart före på målfotot. Känns litet paradoxalt men på den tiden jobbade man fortfarande med bara tiondels noggrannhet för löpresultaten och då kunde det ibland bli så här.
Richter 1976
Annegret Richter noterade 11.01 i semifinalen på 100m vid Montreal-OS. Då gällde fortfarande manuell tidtagning för rekord. När eltidsrekord infördes per 1 januari 1977 var dessa 11.01 den så långt bästa tiden så den blev den första förbättringen. Hon vann sedan också finalen men hennes segertid var långsammare (11.08).
Gentile 1968
Inför Mexico-OS 1968 var världsrekordet i tresteg 17.03 och åtta år gammalt. I kvalet förbättrades det med 7 cm av Gentile men det var bara början. För i finalen nästa dag kom ytterligare fyra höjningar. Efter åtta års stillastående kom alltså på två dagar fem förbättringar på totalt 36 cm.
Se även kommentar ovan under ”Icke-vinnande finalresultat.
Gortjakova 1964
Jelena Gortjakova, URS, satte världsrekord i spjut i kvalet på Tokyo-OS 1964. Men i finalen kastade hon fem meter kortare och fick nöja sig med brons. Finalen vanns av 17-åriga Mihaela Penes, ROU, på 60.54 vilket faktiskt överträffade det godkända världsrekord som gällde före OS. Elvira Ozolina, URS, hade visserligen gjort 61.38 en dryg månad tidigare men det kom av någon anledning aldrig att bli officiellt godkänt.
Rudolph 1960 & Tyus 1964
Vid Rom-OS 1960 resp Tokyo-OS 1964 tangerade Wilma Rudolph resp Wyomia Tyus världsrekordet på 100m (11.3 resp 11.2) i sina semifinaler. I finalen 1960 sprang Rudolph mycket snabbare (11.0) men medvinden var för stark för rekord medan det i finalen 1964 i stället rådde en motvind som omöjliggjorde rekordsnabba tider.
/A. Lennart Julin
Läs mer:
• OS-guld och världsrekord – hur svårt kan det vara?
