”Grand Slam” är ett högstatusbegrepp i idrottsvärlden som i två sporter – tennis och golf – t o m trumfar både OS och VM. Nu till helgen introduceras ”Grand Slam”-begreppet även i friidrott när den första deltävlingen i tävlingsserien ”Grand Slam Track” (GST) kommer att genomföras fredag-söndag i Kingston på Jamaica. A. Lennart Julin förklarar hur det hela är tänkt att fungera.
Det prestigefyllda namn tävlingsserien gett sig själv indikerar de högt ställda ambitioner som initiativtagaren Michael Johnson – legendarisk 400m-löpare under 1990-talet – har för sitt projekt. Men samtidigt måste man förstå att GST inte har några egentliga likheter med klassiska ”Grand Slam” i golf eller tennis.
För det var sporter som saknade officiellt VM och istället hade de fyra etablerade tävlingar som bland spelare och allmänhet kommit att betraktas som de mest prestigefyllda och som därför benämndes ”majors”. ”Grand slam” var alltså inte namnet på själv tävlingarna utan namnet på prestationen att vinna alla fyra (helst samma år).
En annan slags friidrottstävlingar
Men i Michael Johnsons koncept är alltså ”Grand Slam” namnet på fyra helt nyskapade tävlingar utifrån ett koncept som skiljer sig kraftigt från traditionella friidrottstävlingars:
+ Bara löpgrenar, alltså inga hopp eller kast.
+ Bara åtta deltagare i varje lopp/gren.
+ Hälften av deltagarna (dvs fyra) har kontrakterats för att springa alla fyra tävlingarna medan övriga fyra engageras för varje tillfälle.
+ Deltagarna skall i varje 3-dagarstävling springa två olika fastställda distanser.
+ De sex kombinationerna är (samma för kvinnor som män): 100m + 200m, 200m + 400m, 800m + 1500m, 3000m + 5000m, 110m/100m häck + 100m samt 400m häck + 400m.
+ Även om det förstås kommer att vara tidtagning är placeringarna det fundamentala. För det är de tävlandes sammanlagda placeringssiffra från de två distanserna som avgör fördelningen av prispengarna i resp kombination.
Varje 3-dagarstävling är en fristående enhet och det som benämns som att ha gjort en ”Grand Slam” är alltså att man vunnit sin kombination i en deltävling.
Kan Michael Johnson ”frälsa” löpningen?
Frågan man ställer sig är om grundfilosofin att tävlingen skall handla om att springa bra på två olika distanser under en långhelg verkligen är ett framgångsrecept för att ”Rädda löpningen”. ”Rädda” alltså i betydelsen att över hela världen stärka den breda allmänhetens intresse för löpgrenarna i friidrotten.
För att ”Rädda (ban)löpningen” var nämligen Michael Johnsons – redan vid lanseringen av projektet – inte direkt blygsamma uttalade ambition för GST. Han tog alltså på sig själv någon slags ”frälsarroll” för – åtminstone en del av – världsfriidrotten.
Man kan ana att upplägget med kombinationerna tillkommit för att man vill ge publiken (på arenan och via TV:n) ”mer för pengarna” genom att alla stjärnor kommer att uppträda två gånger. Med tanke på att två tredjedelar av grenarna tar under minuten är det nog klokt tänkt för att hitta innehåll för 3 x 3 timmar idrottsunderhållning som uttryckligen skall vara skräddarsydd för (amerikansk) TV.
Kommer publik/tittare engagera sig?
Men kombinationstävlandet handlar trots allt om ett helt nytt och ”konstruerat” koncept att sätta sig in i inte bara för den nya publik man vill locka utan också för dem som redan är ”friidrottsfrälsta”. För bortsett från mångkamperna har friidrott alltid varit ett samlingsbegrepp för ett antal helt ”självständiga” grenar.
Och det är dessutom svårt att se det intressanta och kittlande i själva kombinationen. En skicklig specialist på t ex 110m häck är en upplevelse att se i aktion där – men samtidigt inte nödvändigtvis en begivenhet även på slätt. (Ingen begär att en tennisspelare måste visa sig duktig även i bordtennis för att få ära och prispengar.)
Att de två delarna i en kombination ligger på olika dagar – kanske t o m med en vilodag emellan – känns också märkligt om man vill göra sig attraktiv för dagens publik som påstås vara otålig och rastlös som aldrig förr.
Tidernas prispengar
Men det är ändå alltså just kombinationsresultaten som styr de saftiga prispengarna: I var och en av de 12 kombinationerna vid varje tävling blir det 100.000 dollar för vinnaren (och sedan ned till 10.000 dollar för den som kommer åtta och sist).
Belopp som vida överträffar vad som gäller i Diamond League där det 2025 – sammantaget för de 14 deltävlingarna plus finalen – kommer att delas ut totalt drygt 9 miljoner dollar i prispengar. De 10.000 dollar i prispengar som den som kommer sist i sin kombination på en GST-tävling matchar precis det som grensegrarna normalt får i en DL-gala.
Totalt skall GST på sina fyra tävlingshelger under premiäråret dela ut över 12 miljoner dollar i prispengar – alltså ca 3 miljoner dollar mer än totalen för hela Diamond League.
2025 är pengarna säkrade för GST genom sponsorinvesteringar men hur skall affärerna kunna gå ihop i framtiden – långsiktigt? Det handlar ju om ett affärsprojekt som måste gå med vinst. Varifrån skall pengarna då komma?
Det känns som GST måste bli en supersuccé direkt i år – och det i synnerhet hemma i USA – för att intäkterna (TV-avtal, arenapublik, ”merchandise” och sponsorer) framöver skall kunna finansiera sådana prispengar.
Allt på andra sidan Atlanten
När konceptet lanserades målades en bild upp av en serie som skulle både vara global och sträcka sig över hela den traditionella utomhussäsongen. Men till slut blev det en tävling i Jamaica och tre i USA med vardera fyra veckors mellanrum under våren/försommaren:
4-6 april i Kingston, Jamaica
2-4 maj i Miramar, Florida
30 maj-1 juni i Philadelphia, Pennsylvania
27-29 juni i Westwood (Los Angeles), Kalifornien
Man kan notera att under samma period i år genomförs inte mindre än åtta Diamond League-galor: 26 april, 3 och 16 maj i Asien, 25 maj i Afrika och 6, 12, 15 och 20 juni i Europa.
Visserligen finns bara en direkt krock – den mellan Miramar och DL Keqiao i Kina första helgen i maj – men det blir nog ändå få som kommer att pendla mellan tävlingsserierna eftersom det också skulle innebära pendlande mellan kontinenter.
Nästan bara ”hemmaaktiva”
Den känslan understryks när man ser listan på de 48 aktiva som kontrakterats för hela GST-serien: Tjugo av dem är från USA och ytterligare ungefär lika många har sin aktuella bas (= bor/tränar) i USA eller Karibien. Dvs i huvudsak har GST detta premiärår blivit en ”hemmaangelägenhet” för aktiva i Nord- och Mellanamerika.
Det betyder absolut inte att det inte blir friidrott av högsta klass med tanke på hur stor andel av världseliten som kommer från den regionen. Framförallt när vi talar om en tävlingsserie som prioriterar kategorin ”sprint/häck” väldigt tungt med fyra av sex kombinationer.
Men även på sprint/häck saknas flera av de största stjärnorna – inte bara europeiska som Femke Bol och Karsten Warholm utan faktiskt även några av USA:s egna allra främsta affischnamn som Grant Holloway, Rai Benjamin, Noah Lyles och Sha’Carri Richardson.
Så det finns ganska många frågetecken på förhand, men så är det egentligen alltid som någonting helt nytt och annorlunda lanseras. För det väcker så lätt ”men så har man aldrig gjort tidigare”-reflexen. Men en sak är säker vad gäller GST och det är – med tanke på startfälten – att det kommer bli tävlingar som garanterar högklassig friidrott – om än begränsad till löpgrenar.
Kanal 9 sänder
Den första deltävlingen nu till helgen i Kingston lär dessutom samla bra med publik på arenan med tanke på att det finns ett flertal starka hemmaintressen. För friidrottsälskare i Sverige går det att följa tävlingarna ”live” på Kanal 9 natten till lördag och natten till söndag med start kl 00.30 samt på söndag kväll med start kl 21.30.
Visserligen saknas svenskt deltagande i Kingston men det kommer som sagt säkerligen att bjudas på sevärd friidrott på hög nivå under de tre senkvälls/nattpassen om vardera ca två timmar. Några exempel:
K och M 400m häck + 400m: Sydney McLaughlin-Levrone och Alison Dos Santos säsongsdebuterar men åtminstone SML saknar som bekant reellt motstånd i sin specialitet.
M 800m + 1500m: 1500m-essen Hocker, Nuguse och Kerr mot uttalade 800m-specialister som Arop och Wanyonyi.
K 200m + 400m: Paulino, Thomas och Eid Naser (redan under 49 i år) är en supervass topptrio på 400m-delen.
M 100m + 200m: Minilandskamp USA vs Jamaica: Bednarek och Kerley vs Seville och Akeem Blake.
K 800m + 1500m: IVM-tvåan (på 1500m) Welteji mot Hull (IVM-trea på 3000m) och Hiltz med 1500m-profil plus 800m-inriktade Moraa.
/A. Lennart Julin
