April har – ända sedan ”storstadsmaravågen” svepte världen runt i början på 1980-talet – varit ”Marathonmånaden med stort M” med storlopp i städer som Boston, London, Paris, Rotterdam, Wien, Hamburg, Madrid och Zürich.
Och just årets april kan komma att gå till marathonhistorien som speciellt minnesvärd därför att kenyanen Eliud Kipchoge efter nästan ett decennium som odiskutabel nr 1 i marathonvärlden då kan ha fått se den positionen övergå till femton år yngre landsmannen Kelvin Kiptum.
Kipchoge debuterade 2013 – naturligtvis i april – med seger i Hamburg på 2:05 och byggde sedan t o m 2022 ett osannolikt facit: 17 lopp, 15 segrar och bortsett från de två OS-triumferna bara ett lopp långsammare än 2:05:30. Detta alltså oräknat de två tillrättalagda uppvisningarna 2017 och 2019 i syfte att bli först att springa 42195 meter under två timmar.
Kipchoge 6:a i Boston
Med fyra segrar i både London och Berlin och vinster även i Chicago, Tokyo och Rotterdam satsade Kipchoge inför 2023 på att bygga på sin redan ”Greatest of all-time”-mässiga meritlista med triumfer även i de två superklassikerna Boston och New York.
Men den planen sprack snabbt: För när allvaret började i Boston (17 april) efter ca tre mil förmådde 38-årige Kipchoge inte hänga med. När han gick i mål som 6:a på 2:09:12 hade Evans Chebet hyllats som segrare drygt tre minuter tidigare.
Självklart är ett enstaka sämre lopp inget bevis på passerat bäst-före-datum men det som hände sex dagar senare i London gav anledning att ändå tänka tanken om ”tronskifte”.
Kiptum krossade i London
För i sitt bara andra lopp någonsin på distansen – debuten skede så sent som i december i fjol i Valencia – krossade 23-årige Kelvin Kiptum i London ett superstarkt startfält inkluderande sex andra löpare med personbästa på 2:04:02 eller bättre, däribland ett par VM-medaljörer, bl a regerande världsmästaren Tamirat Tola.
Verbet ”krossa” används numera alltför frikostigt men i det här fallet är det verkligen på sin plats. För när täten kom till vätskekontrollen vid tre mil var man fortfarande åtta plus hare med längst fram – då sprängde Kiptum gruppen i småbitar och bara försvann ifrån. Efter en 5 km-bit på 13:49 (!!) hade han vid 35 km nästan halvminuten till tvåan och ytterligare halvminuten till trean.
Riktigt den farten förmådde Kiptum inte hålla ända in i mål men han drog hela tiden ifrån alla övriga. Rutinerade Geoffrey Kamworor satte som tvåa personligt rekord men var ändå distanserad med i det närmaste tre minuter. Och tre av de åtta i klungan vid 30 km – bl a fjolårsvinnaren – knäcktes helt och kom aldrig i mål.
Inget rekordattack – ändå så nära
Men det kanske allra mest anmärkningsvärda med Kiptums sista 12 km är att han då förvandlade ett lopp som med farthållarhjälp avverkat första 30 km i ett 2:03-schema till ett lopp där han i mål missade världsrekordet 2:01:09 med futtiga (motsvarar ju mindre än 4 tiondelar per kilometer!) 16 sekunder.
Det höll alltså på att bli världsrekord i ett lopp som inte på något sätt var ett planerat och välregisserat ”rekordförsök” av den typ som gällde när Kipchoge satte sina rekord i Berlin 2018 och 2022.
Vilsna kommentatorer
Eurosports engelskspråkiga kommentatorer tillhörde de av Kiptums överväxel uppenbart helt överrumplade och pratade bara om ”chans på banrekord” (d v s under 2:02:37) fortfarande när kenyanen var inne på slutkilometern. Ändå löpte inte världsrekordtiden ut förrän Kiptum var mitt på slutrakan med bara ca 90 meter kvar till målet.
Dessutom borde kommentatorerna ha varit förvarnade efter Kiptums debutlopp i Valencia i december. För där förvandlade han – med samma ”modus operandi” av brutal körning från 30 km – ett 2:03/2:04-upplägg till 2:01:53 i mål. En tid som då i ett svep förde honom upp till 3:e-platsen genom tiderna bakom levande legendarerna Kipchoge och Bekele.
Kiptum vs Kipchoge & Bekele
Hur exceptionella Kiptums avslutningar var illustreras förstås bäst av jämförelser med uppläggen för övriga maror under 2:02 världen hittills upplevt. I nedanstående tabell redovisas mellantiderna var femte kilometer plus halvvägs för alla 2:01-maror plus för Kipchoges tidigare banrekord i London 2019:
Det finns mycket som kan utläsas ur tabellen för den som vill göra egna analyser. Här kommer några omedelbara iakttagelser:
• Kiptum har de långsammaste passeringarna fram t o m 30 km. Jämför man med Kipchoges banrekord från 2019 var Kiptum 19 sekunder bakom vid tre mil och jämför man med Kipchoges världsrekord 2022 handlade det om så mycket som 1:43.
Vart tog ”väggen” vägen?
• Men detta vändes nästan helt upp och ned till 35 km-passeringen: Där var Kiptum plötsligt 43 sekunder före banrekordet och avståndet till världsrekordet hade krympt till 1:02.
• Och vid 40 km var han 1:07 före banrekordet och endast 20 sekunder bakom världsrekordet.
• Löparna i tabellen var överraskande jämna på sista 2.195 km till mål: I alla sex loppen avverkade vinnarna sträckan på tider i det snäva intervallet 6:07-6:17 med Kipchoge i Berlin 2018 som den snabbaste.
• Tittar man på halvorna så är det ”negativa splits” (d v s snabbare andra halvor) i alla utom i Kipchoges världsrekordlopp. Snabbast på andra halvan är Kiptum med 59:45 i London och 1:00:15 i Valencia.
Särklassiga avslutningar
• Kiptums speciella kvalitet framstår dock allra tydligast på avsnittet från 30 km till mål. Där ser listan nämligen ut så här: 1) 34:02 Kiptum London 23, 2) 34:20 Kiptum Valencia 22, 3) 34:46 Bekele Berlin 19, 4) 34:54 Kipchoge Berlin 18, 5) 35:29 Kipchoge Berlin 22, 6) 35:33 Kipchoge London 19.
Värt att notera i sammanhanget är att Kipchoges avslutningar som gav suveräna OS-guld i Rio 2016 och Sapporo 2021 gick på 35:29 resp 36:07.
Kiptums avslutning nu i London var alltså runt trekvarts minut vassare än såväl Kipchoges i första världsrekordet som Bekeles i hårfina världsrekordmissen. Och nästan en och en halv minut bättre än Kipchoges i gällande världsrekord.
Nej, det är inte skorna
Men kan inte de nya skorna förklara Kiptums övertag på föregångarna? Alla springer ju fortare idag tack vare den nya skoteknologin. Riktigt så enkelt är det dock inte när det gäller den period från hösten 2018 som tabellen omfattar.
Den nya sortens skor hade faktiskt nämligen – i all tysthet – börjat användas i prototypform av några av topplöparna – dvs de som var kontrakterade av det ”rätta” skomärket – redan vid OS-maran 2016. Så när Kipchoge 2018 satte första världsrekordet under 2:02 hade han ”nya” skor.
2023 års skor är möjligen ännu litet bättre men det är på marginalen och inte någon avgörande faktor i jämförelserna med Kipchoge och Bekele. Och nu i London hade ju alla konkurrenter Kiptum lämnade långt bakom sig också tillgång till de allra senaste skomodellerna.
Slutsatsen av vad tabellens siffror visar kan därför bara bli att Kelvin Kiptum i ett seriöst upplagt rekordförsök i lämpligt väder på en ”snabbare” bana (typ Berlin, Doha eller Valencia) redan har kapaciteten att kapa rejält på världsrekordet. Direkt efter loppet i London berättade han att hans nästa mara var inbokad till Valencia i december.
Nästa: Valencia … eller?
Men frågan är om det verkligen blir så. För det första är det nämligen ingen djärv gissning att Kenya kommer att vara extremt angelägna att få med honom till VM i augusti. Hans brutala tempohöjning med dryga milen kvar är ju skräddarsydd för mästerskapslopp där placeringar och inte tider står i fokus.
Suveräna avslutningar har som bekant varit receptet för Kipchoges två OS-guld och Kiptum har alltså visat ännu högre kapacitet i det avseendet. Redan konkurrenternas medvetenhet om vad som är att vänta vid 30 km från Kiptums sida lär ge ett värdefullt psykologiskt övertag på förhand.
För det andra finns som bekant större och mer prestige- och resursfyllda maror under hösten (New York, Berlin och Chicago) vars arrangörer alla lär vara i högsta grad intresserade av att få marathonvärldens nya superstjärna till just sitt evenemang.
Alltid fokus på väglöpningen
Men vem är då denne Kelvin Kiptum som nu framstår som ”marathonlöpningens framtid”?
Hans erfarenhet på distansen är som sagt ytterst begränsad men debuten i december 2022 och andra starten i april 2023. Men självklart är han ingen total nykomling som löpare utan har en bakgrund från kortare distanser.
Den bakgrunden är dock inte alls av samma typ som för föregångarna Kipchoge, Bekele, Gebrselassie och Tergat vilka alla gick över till maran i 30-årsåldern efter OS/VM-medaljspäckade karriärer som långdistansare på bana. Nej, 23-årige Kiptum har – ungefär som Samuel Wanjiru som inte hade fyllt 22 år när han vann OS 2008 – gått i stort sett direkt på väglöpningen utan ”omvägen” över en fullmatad karriär som banlöpare.
Tre gånger här i Sverige
Kiptum har – i alla fall på elitnivå – faktiskt gjort totalt blott tre starter på bana. Det handlar om två 10000m-tävlingar (faktiskt båda på Stockholms Stadion) och ett 1-timmeslopp (galan i Bryssel 2021) och inte gjort något som helst intryck: Han bröt på Stadion 2019 och i Bryssel och enda gången han fullföljt var på 28:27 som diskret (dryga minuten bakom vinnaren) 8:a på Stadion våren 2021.
Så för Kiptum har hela tiden prioriteringen varit vägdistanserna och då i synnerhet halvmaran. Redan som 18-åring 2018 gjorde han 1:02 på hög höjd hemma i Kenya och året efter passerades ”drömtimmen” när han debuterade internationellt med fyra lopp i Europa. Den andra halvmaran 2019 var f ö GöteborgsVarvet där Kiptum blev 6:a på 1:01:36 dryga minuten bakom segraren.
Så även om Kelvin Kiptum alltså faktiskt tävlat tre gånger i Sverige är det nog få om ens någon här hemma som märkte det då eller minns det nu. Men fortsättningsvis lär han knappast kunna gå under radarn …
/A. Lennart Julin
Läs mer av ALJ:
• En historisk dag för svensk diskus
• Friidrottens nya skilda världar
• Terräng-VM – då, nu och i framtiden
• Så blev Emil Danielsson och Viktor Idhammar våra färskaste drömmilare
• Hur sätter man svenska juniorrekord
• Nu ändras Diamond League-formatet
