Det var bättre förr. Det har man fått höra så många gånger men vid det här laget har man lärt sig att det inte stämmer. Men det finns undantag. Hur var det till exempel på 1950- och 60-talet då man tävlade på kolstybb och i stort sett varenda liten ort i hela Sverige arrangerade friidrottstävlingar på löparovaler med de mest skiftande varvlängder?
Jag är för ung för att ha upplevt det men tillräckligt gammal för att ha hunnit läsa om hur det kunde vara. Idrottsplatsernas storlek styrdes i mångt och mycket av hur mycket plats det fanns att tillgå och varvlängden kunde vara ganska mycket kortare än dagens 400 meter, ibland till och med understiga 350 meter. Och antalet banor runt var inte sällan så få som fyra.
Vädret spelade en betydande roll för hur bra tiderna blev, för regnade det var det tungsprunget. Då hjälpte det inte hur duktiga och ihärdiga vaktmästarna var med att sladda och preparera banorna. I dåtidens tävlingar var manuell tidtagning det som gällde och funktionärerna satt med sina ur på en trappa i mållinjens förlängning på innerplan.
George Rhodens fantastiska Sverige-turné
Amerikaspelen arrangerades på en rad orter runt om i Sverige och var helt enkelt en grupp amerikanska friidrottare som reste och tävlade där det erbjöds ersättning. På en sommar kunde det bli helt fantastiskt många starter för framför allt sprinters.
Till exempel gjorde Jamaicas George Rhoden åtminstone 49 lopp på de tre sprinterdistanserna under tio sommarveckor 1950 varav 26 lopp i Sverige. Tyngdpunkten låg på 200 och framför allt 400 m och han tävlade i bland annat Umeå, Nordmaling, Örnsköldsvik, Ljusdal, Hässleholm, Malmö, Göteborg, Borås, Stockholm, Jönköping och Visby. Sista tävlingen innan han åkte tillbaka till Jamaica var på Tunavallen i Eskilstuna där han satte världsrekord på 400m med 45.8!
Owe Jonsson på innern
Det kunde vara flera tusen åskådare på den här typen av minigalor och det på små orter. Tävlingar av det här slaget drog verkligen till sig folk och en som drog nytta av det fina motståndet var IFK Växjös sprinter Owe Jonsson som vann EM-titeln på 200 m 1962. Några veckor före EM-bragden mötte han världsklasslöparen Paul Drayton från USA hemma på Gamla Värendsvallen i Växjö.
Och trots att Owe fick den snäva och lösa innerbanan lyckades han besegra amerikanen som hade bana fyra. De 21.0 som Owe noterade betraktades av flera som en av hans bästa prestationer i karriären (hans svenska rekord var vid denna tid 20.7).
Fartfyllt på kort banvarv
En känsla av hur stämningen kunde vara då när det begav sig fick undertecknad på tisdagskvällen den 2 augusti vid ett besök på Avesta motorstadion och elitseriematchen i speedway mellan Masarna och Rospiggarna. Det kändes som att likheterna med en friidrottstävling från förr var ganska många – framför allt inramningen med mycket publik, korv- och kaffeförsäljning och alla lokala företagare som sponsrade. Det skapade en härlig stämning och gemenskap.
Tony ritade om banan
Sexfaldige speedwayvärldsmästaren Tony Rickardsson tävlade för Masarna 1999–2006 och är Avesta trogen. Han skissade på ett delvis annorlunda banvarv på motorstadion härom året vilket resulterade i att det endast 292 meter korta varvet breddades och att andra kurvan blev skarpare. Tony var på plats denna soliga kväll som dock inleddes med så mycket regn att starten fick skjutas upp en halvtimme för att banan skulle hinna göras åkduglig. Men sedan sken solen.
Publikrekordet för speedway i Avesta är 12.242 åskådare från den 20 september 2000 då Masarna mötte just Rospiggarna. Tisdagskvällens publiksiffra på 4550 var den högsta för året och räckte gott och väl för att skapa en skön atmosfär. En sådan stämning som bara infinner sig på mindre orter.
I vissa sammanhang var det nog bättre förr!
/Jonas Hedman
Ps Hur det gick i mötet mellan Masarna och Rospiggarna? Jo, hemmalaget fick stryk med 37–53.
