Thomas Eriksson – med känsla för hopp

Sverige har haft många fantastiska hopptalanger genom åren och den främste är Thomas Eriksson från Arbrå i Hälsingland. Åtminstone om man ser till de personliga rekorden i de fyra hoppgrenarna där han överträffar Christian Olsson, Patrik Sjöberg, Stefan Holm och alla andra svenskar. Här tecknar friidrottaren.coms praktikant Felix Davidsson-Berndtsson ett porträtt av den mångfacetterade hopparen.  

När Thomas Eriksson avslutade elitsatsningen som 28-åring 1991 så gjorde han det med att vinna SM-titeln i höjd i Helsingborg. Det var hans sjätte guld fördelat på höjd, längd och tresteg vilket gör honom unik i SM-historien – ingen annan har lyckats med den prestationen.
Karriären kom att innefatta OS-start i både höjd och tresteg i Los Angeles 1984, svenska rekord i båda grenarna och seger i amerikanska universitetsmästerskapen i höjd 1985 bland mycket annat.

4127 poäng
Thomas personliga rekord är 2.32 i höjd, 4.80 i stav, 7.81 i längd och 16.43 i tresteg. Det ger 4127 poäng enligt poängtabellen vilket är över hundra poäng bättre än tvåan på genom-tiderna-listan som är 2004 års OS-mästare i tresteg, Christian Olsson. De två är ensamma om att ha gjort över fyratusen poäng.
Att hoppare utan redskap når bra resultat finns det flera exempel på men att även ha ett hyfsat stavpers är ovanligt. Anledningen är att han under slutet av karriären satsade på tiokamp och gjorde 8025 poäng.

Allt började i Arbrå
Thomas tävlade för Arbrå IK, Tureberg, Enköpings AI samt universitetslaget när han studerade i USA. Men hans friidrottskarriär började i en liten klubb i Hälsingland.
– Jag började med friidrott i Arbrå och gjorde min första tävling när jag var cirka elva år, berättar Thomas. Det var väl farsan (Per Eriksson, OS-sjua i tiokamp 1948) som fick mig att börja men jag kände mig inte tvingad. Jag såg flera klippböcker från hans karriär och blev väldigt inspirerad att börja.
– Farsan byggde då en liten idrottsplats på en öde tomt alldeles bredvid huset. Det var ofta mycket folk där och tävlade så det blev mycket spontanidrott, säger Thomas.

Få aktiva i klubben
När han var med i Arbrå så var det inte så många aktiva men han berättar att när hans pappa tränade där på 1940- och 50-talet så var det desto fler. Då var Arbrå en större klubb och det var många som körde friidrott. Men intresset dog ut och när Thomas började så var det i princip bara han och hans syster.
Thomas menar dock att det inte var några problem för honom eftersom han tyckte att det var så kul. Han tävlade för Arbrå till han var 22 år och flyttade efter studieåren i USA till Stockholm.

Flyttade till Texas som 18-åring
När Thomas var 18 år så bar det iväg till USA för studier på Lamar University i Texas. Han läste ett fyraårigt program men det var inte främst för studierna han åkte dit.
– Under min tid där så var studierna lite sekundärt och inte någonting jag tog jätteseriöst. Då var jag mest där för att träna, säger Thomas som senare utbildade sig till läkare.
Under åren i USA tränade han sju dagar i veckan och för det mesta två pass om dagen. Ofta var det så att man tränade så mycket man hade tid.
– Träningen la man upp så att man körde ett lite kortare pass på morgonen och ett längre på eftermiddagen. Oftast tränade alla i universitetslaget samtidigt på eftermiddagarna och jag gillade verkligen att tillhöra ett lag! College-friidrotten är väldigt stor i USA och det är stor skillnad att tävla för ett lag där jämfört med en klubb i Sverige.

Seger i universitetsmästerskapen 1985
Thomas personliga rekord i höjd är 2.32 noterat i de amerikanska universitetsmästerskapen 1985 som han vann. Ett resultat som placerar honom fyra genom tiderna i Sverige utomhus.
– Det är den segern jag är mest nöjd med! Åren på Lamar med skollaget var bland de roligaste i livet! Vi vann bland annat Conference fyra år i rad som är en lagtävling mot andra skolor i Texas, säger Thomas.

Dubbelseger i Karlstad 1990
Thomas var med på många SM och ett minne som sticker ut är från Karlstad 1990. Han hade precis vunnit höjdhoppsfinalen på 2.25 och gick direkt till längdhoppet där han hade ett hopp kvar.
– Precis före mig hoppade Mattias Sunneborn 7.59, höjde armarna i luften och skrek ”Yes, SM-guld!”.
Mattias trodde att det var klart och säkert många med honom. Men inte Thomas.
– Precis innan jag skulle hoppa skakade jag hand med honom och sa ”Grattis till SM-silvret”. Mattias stod där förvånad med öppen mun och efter det hoppade jag 7.67 och vann. Det är något jag verkligen kommer ihåg och gärna påminner Mattias om när jag träffar honom, säger Thomas.
Hans sex SM-guld är fördelade på två i höjd, tre i längd och ett i tresteg. Ingen annan har tagit SM-guld i alla tre grenarna och Thomas är också ensam om att ha varit med i tre hoppgrenar i en och samma finnkamp.
I den svenska genom-tiderna-statistiken är Thomas fyra i höjd (utomhus), tolva i längd och åtta i tresteg. Dessutom nia i tiokamp.

”Är så brutalt ärligt”
Thomas höll på med friidrott länge och skördade stora framgångar. Men vad tyckte han egentligen var roligast med friidrotten och var fann han den största drivkraften?
– Friidrott är så brutalt ärligt och mätbart och det gillar jag. Man ser hur långt man har kommit och hur mycket man har förbättrats.
Det är också anledningen till att han inte håller på med veteranfriidrott – eftersom man ser hur långt det gått åt andra hållet.

”Först nu man uppskattar det”
1985 utsågs Thomas för sina bedrifter till Stor Grabb nummer 354. Hans pappa Per Eriksson har också fått den utmärkelsen som nummer 154 för sina resultat i tiokamp och femkamp. Men för Thomas var inte så stort när han fick den utmärkelsen.
– Ärligt talat kändes det inte så speciellt då. Det som var häftigt var dock att farsan också fått utmärkelsen. Det är först nu man uppskattar det. Då tänkte man mer på stora grabbar om sådana som har lagt av, avslutar Thomas.

Felix Davidsson-Berndtsson

Sveriges bästa allroundhoppare