När ett världsrekord faller efter att ha stått sig i nästan 38 år handlar det om ett exceptionellt friidrottshistorisk ögonblick som rimligen skall väcka stor uppmärksamhet även utanför friidrottens egen krets. Men när Mykolas Alekna den 14 april – genom att kasta 74.35 – adderade 29 cm till Jürgen Schults så extremt seglivade diskusnotering från 1986 blev uppmärksamheten faktiskt ganska återhållsam inte bara i allmänna media utan också inom friidrotten själv.
För i stället för det brukliga när det kommer nya världsrekord i någon av de stora traditionella mästerskapsgrenarna – alltså översvallande superlativer om prestationens ”fantastiskhet” – blev det mest sakligt konstaterande av fakta. Varför? Svaret ligger alldeles säkert i ”omständigheterna”.
WA-sanktion och högklassigt startfält, men …
Strikt formellt fanns inga brister eller ens frågetecken. Tävlingen var korrekt utlyst och fanns med i internationella förbundet World Athletics officiella tävlingskalender. Vilket bl a innebar att arenan var okej och att domarna hade föreskriven utbildning och erfarenhet.
Deltagarmässigt uppfylldes dessutom högt ställda krav vad gäller såväl globalitet som kvantitet som kvalitet:
+ 10 nationer (från Europa, Nordamerika, Karibien och Oceanien) representerade
+ 24 startande
+ Hälften av dessa med personbästan över 65 meter och ytterligare åtta med PB över 61 meter.
Men det som verkligen saknades var inramningen som var så långt från en världsklassgalas som man kan tänka sig. Videobilderna från rekordkastet som kablades ut av all världens TV-stationer gav ingen ”historiens vingslag”-känsla utan snarare intrycket av ett träningspass för ett kompisgäng på en i övrigt öde kastplan:
Ingen läktare, ingen publik, ingen speaker och de aktiva körde utan nummerlapp och i valfri klädsel typ udda T-shirt och kortbyxor. Och Mykolas Alekna själv reagerade synnerligen behärskat på sitt rekordkast: Efter en viss avvaktan efter utkastet sträckte han upp ena armen i luften när han såg diskusen flyta ut.
En kvart för att mäta ett enda kast
Processen efteråt var dessutom påtagligt trevande:
Det tog nästan en minut innan sekreteraren (i vad som förmodligen var en handburen megafon) meddelade att kastet mätts till 74.41 vilket förstås väckte stort jubel bland de tävlande och tränare som stod närmast.
Efter ytterligare en och en halv minut plockades ett stålmåttband fram för att kontrolllmäta. En mätning som kom att pågå i åtta och en halv minut innan måttbandet rullades in igen. Sedan följde ytterligare drygt fem och en halv minut innan de närvarande meddelades via megafonen att kontrollmätningen gett 74.35 – alltså 6 cm kortare.
Totalt tog det nästan 18 minuter efter rekordkastet innan tävlingen kunde återupptas för den sjätte och sista omgången. Visst är det bra att vara noggrann när det gäller rekord men det skall inte på en elittävling medföra ett uppehåll i tävlingen på över en kvart.
Vilket mått var det rätta?
Sedan väcker hela agerandet kring mätning/kontrollmätning frågor om regelkunskapen. För enligt WA:s regler krävs (sedan många år tillbaka) inte någon kontrollmätning alls om man använder godkänd elektronisk mätutrustning.
Ty en noggrann avstämning av den elektroniska mätningen gentemot stålmåttbandsmätning är ju obligatorisk FÖRE användningen i tävlingen. Testen görs genom att man med båda sätten mäter minst 3-4 slumpmässiga punkter i kastsektorn. Rätt skött skall dessa mätningar i princip ge ”samma resultat” på centimetern när.
Nu fick man alltså en diff på hela 6 cm på ett kast i tävlingen vilket är helt oacceptabelt och frågan man måste ställa sig är om arrangören verkligen hade gjort den föreskrivna kontrollen av den elektroniska utrustningen i förväg. Eller kan det ha varit så att måttbandet visade fel vid kontrollmätningen?
Dock säkert över gamla rekordet
Tävlingen gick ju i i strålande solsken vilket kan ha gjort att måttbandet – om det legat i solgasset – hade utvidgat sig som stålföremål gör. Ett måttband är kalibrerat för +20 C och i solen var temperaturen alldeles säkert en bra bit över 30 grader.
Nu förklarar det inte på långa vägar diffen på 6 cm – då hade det behövt vara uppåt 80 grader – men det är ändå en faktor vid jämförelser med den elektroniska mätningen som inte är temperaturberoende på samma sätt.
Lyckligtvis var kastet tillräckligt mycket längre än gällande rekordet för att den orimligt stora diffen mellan mätmetoderna inte skulle påverka om det var tidernas längsta eller inte.
Och så var det det här med vinden …
Sedan finns förstås också ”elefanten i rummet”, nämligen vinden. I videoklippen av rekordkastet såg man att det ”fläktade” och inte minst hörde man vinden som blåste in i kameramikrofonen med sådan kraft att den överröstade allt annat ljud på arenan.
Att bra motvind kan betyda ökad kastlängd i diskus har alltid varit välkänt i branschen. För hela den svenska allmänheten blev det uppenbart när Ricky Bruch fyra dagar efter silvret på 61.08 på EM i Athen 1969 satte europarekord med 68.06 i en distriktstävling på kastplanen vid Malmö Stadion.
Sedan blev ju Rickys fåfänga jakt på de ”rätta” rekordvindarna – i hans strävan att bli den förste i världen över dröm-70 – en flerårig följetong. Men 1 maj 1976 tog detta slut då amerikanen Mac Wilkins kapade åt sig den hedersplatsen i historieböckerna. Och det faktiskt inte på någon specialtävling utan på en ganska stor vanlig elittävling med även löp- och hoppgrenar på programmet.
Men visst har jakten på gynnsamma vindar levt vidare och därmed har tanken att det borde finnas en vindregel också i diskus poppat upp flera gånger. Och det kan man verkligen tycka, men det är tyvärr omöjligt. Detta eftersom det – till skillnad från när det gäller de grenar som redan har vindregler – inte är vinden nära marken utan den högt upp i luften som behöver mätas
Ännu blåsigare i Lancaster?
Under årens lopp har diskuskastare gärna sökt sig till platser med gott rykte vindmässigt. På 1970-talet var t ex Lancaster en bit norr om Los Angeles i Kalifornien populärt och där gjordes t o m det allra första 70m-kastet på tävling redan 16 maj 1971 då Jay Silvester noterades för 70.38.
Resultatet blev dock aldrig godkänt som världsrekord eftersom tävlingen inte var vederbörligen sanktionerad. Vindeffekten den dagen illustreras av att de åtta deltagarna överträffade sina tidigare personliga rekordet med i snitt dryga fyra meter. Silvester själv var faktiskt ”sämst” med sina knappa två meter.
Och Salon de Provence i södra Frankrike blev ett resmål för vindjägare sedan Jean-Claude Retel 2002 hade satt nationsrekord med 68.90. Ett resultat mer än sex meter längre än vad han i övrigt gjorde som bäst i hela karriären.
En privat kastplan ute på prärien
Den aktuella arenan i Oklahoma är tillkommen primärt för träning men också med möjligheten att erbjuda gynnsamma diskusvindar i initiativtagarens bakhuvud. Det är alltså inte en traditionell idrottsarena driven av en kommun eller en skola utan det handlar om ett helt privat initiativ.
Kastentusiasten/tränaren Caleb Seal mötte nämligen för några år sedan den framgångsrike affärsmannen Don Millican – som under sina studieår tävlat i kast för sitt universitet och som nu på äldre dar återupptagit kastandet som veteran. Det mötet resulterade i att Millican ställde en del av sin privata mark ute på prärien i södra Oklahoma till förfogande för att ordna en kastanläggning.
Vid en titt på internetkarttjänsternas satellitbilder finner man – mitt inne bland de gröna fälten – en grönbrun rektangel med ett flertal kastringar (med sektorer), en spjutansats och några mindre byggnader (för bl a styrekträning). Detta är alltså världsrekordarenan ”Millican Field” uppkallad efter sponsorn.
Perez och Alekna perfekta marknadsförare
Adressen säger Ramona men i verkligheten ligger anläggningen ”ute på vischan” ca halvmilen söder om själva samhället Ramona som har litet drygt 500 innevånare. Närmaste större stad är Tulsa ett par mil ytterligare söderut.
Inte direkt nästgårds för speciellt många alltså men marknadsföringen genom Yaimé Perez’ 73.09 i kvinnliga tävlingen och Mykolas Aleknas 74.35 i manliga lär innebära att många fler diskuskastare framöver ändå kommer att vara angelägna att göra resan till ”Millican Field”.
För vem vill inte ha ett riktigt imponerande personbästa?
Hur många meter betyder vinden?
Men hur stor är egentligen hjälpen som den envisa prärievinden ger kastarna? Självklart varierar det från kastare till kastare och även från kast till kast. Det gäller ju att träffa rätt – riktning och vinkel – i utkastet för att dra maxmial nytta av vinden.
Nedanstående sammanställningar av arenabästalistorna för ”Millican Field” ger dock en klar fingervisning om de genomsnittliga nivåerna.
Några förutsättningar man bör ha med sig till analysen av tabellerna:
Det har genomförts 23 tävlingsdagar (14 i fjol och 9 i år).
+ Kolumnen ”ej ramona” anger kastarens bästa resultat i karriären på någon annan plats.
+ Kolumnen ”diff” anger skillnaden mellan personens bästa på ”Millican Field” och bästa annorstädes. Plus betyder bättre i Ramona, minus betyder sämre i Ramona.
Jämförelsen ställer alltså bästa resultatet på en enda arena mot det bästa resultatet man gjort i övrigt under hela sina karriär (vilket för de flesta handlar om hundratals tävlingar runtom i hela den övriga världen).
+ Kolumnen ”antal” anger hur många tävlingar man (hittills) gjort i Ramona fördelat på 2023 och 2024 (dvs ”2+4” betyder två i fjol och fyra i år). 11 av 20 på topp-10-listorna har alltså gjort totalt bara en eller två tävlingar i Ramona.
+ För topp-10 i resp män och kvinnor har angivits medianvärdet (handlar som synes om drygt 2½ meter i båda fallen).
/A. Lennart Julin
Läs även:
• Det 38 år gamla diskusvärldsrekordet är slaget
