För tiotalet år sedan hoppade den talangfulla tonårstjejen från Falkenberg längre än alla sina jämnåriga motståndare i längd. Sedan klev hon ut ur sandgropen och försvann. För alltid, trodde alla – inte minst hon själv. Men så sommaren 2016 stod hon där på ansatsbanan igen! Emelie Nilsson, 27, gjorde en av fjolårets mest glädjande återkomster genom att förbättra ett tio år gammalt personligt rekord och för första gången överträffa sex meter. Hon slutade fyra på SM i Sollentuna och nu är siktet inställt på Finnkampen på Stockholm Stadion i höst. Läs Lasse Hagström berättelse om tjejen som inte var klar!
Emelie Nilsson kommer från en riktig idrottsfamilj i Falkenberg. Pappa Håkan har ett förflutet som fotbollsspelare i Falkenbergs IK och mamma Katarina höll på med friidrott när hon var yngre. Lillasyster Linnéa är en flitig motionär och brorsan Gustaf, född 1997, är fotbollsproffs i danska Bröndby. Den 197 cm långe och målfarlige anfallaren debuterade i Allsvenskan för Falkenbergs FF redan vid 17 års ålder och på hans meritlista finns också ett antal J- och U-landskamper.
Friidrott av en slump
Emelies aktiva bana började då hon vid 13 års ålder hängde med en kompis till friidrottsträningen i Falkenbergs IK och blev fast. Hon upptäckte att det här med att springa och hoppa var det roligaste som fanns. Snart var hon en del av ett oskiljaktigt kompisgäng som sporrade varandra på träning och tävling. Man åkte på läger tillsammans och umgicks flitigt även utanför idrotten.
Under gymnasietiden tilltog Emelies idrottsintresse ytterligare då hon läste programmet Samhälle och Natur med inriktning specialidrott. Satsningen tilltog och resultatnivån höjdes. Snart hade hon etablerat sig som en av landets bästa längdhoppare i sin ålder.
JSM-guld 2006
Framgångarna flödade som smältvattnet i Ätran. Vid JSM i Huddinge 2006 vann hon F19-guldet med hela 26 cm på 5.80. Samma år tog hon också Skol-SM-silver i längd och guld i höjd. Inomhus hoppade hon imponerande 5.98.
Året efter, 2007, slutade hon tvåa i längd på JSM i Uddevalla. Vann gjorde hennes främsta opponent från den här tiden, Erika Wiklund (Kinsey). 2007 blev Emelie dessutom dessutom trea i längd vid Nordiska Juniorlandskampen i danska Esbjerg. Man kan med fog hävda att Emelies tid som ungdomsidrottare nådde sin kulmen under de här åren.
Motivationen försvann
Efter gymnasiet splittrades dock träningsgruppen och det starka sociala kitt som hållit dem samman löstes upp. Motivationen avtog och vid 20 års ålder bestämde sig Emelie för att lägga skorna på hyllan. Det var helt enkelt inte roligt längre. Hennes personliga rekord var då 5.98 inne och 5.84 ute.
– För mig var friidrotten så starkt kopplad till kompisarna. Vi hade verkligen superroligt tillsammans. Därför försvann glädjen och motivationen helt när träningsgruppen upplöstes och alla försvann åt olika håll, förklarar Emelie.
Nöjde sig med gym
Rörelsebehovet gjorde sig så småningom påmint och som så många andra började Emelie gå på gym. Då började den slumrande idrottssjälen långsamt att vakna till liv igen.
– Jag började jämföra mina egna resultat när jag gjorde de olika styrkeövningarna, och jag kände att jag hela tiden hade ett behov av att bevisa för mig själv att jag kunde bli bättre. Det var jättekul! Mina besök på gymmet blev därför längre och längre och jag gick ditt allt oftare, minns Emelie.
Studier i Stockholm 2012
I den här vevan var det inte bara motionsvanorna som stod inför en förändring. Arbetskamraterna på Coop uppmuntrade henne till att plugga vidare inom handelssektorn. Själv kände hon också att hon ville göra något annat, något mer. 2012 sökte hon och kom in på den tvååriga utbildningen Strategiskt inköp och Offentlig upphandling vid Nordic Business Institute i Liljeholmen i Stockholm.
”Jag kunde inte släppa tanken på sex meter”
Efter avslutade studier fick Emelie jobb som inköpsassistent. De nya livsrutinerna i storstaden började sitta och på fritiden var hon en flitig besökare på stans olika SATS-gym. Men något fattades, något hade legat och gnagt i huvudet under flera år – nämligen en tilltagande frustration över att längdhopparkarriären inte nådde drömgränsen sex meter.
– Ju mer jag tänkte på det, desto mer grämde jag mig över att ha ”stannat” på 5.98. När jag så satt och såg en friidrottsgala på TV sommaren 2015 kände jag plötsligt en stark ingivelse att nu, nu vill jag testa detta igen, trots att det hade gått sex-sju år sedan den senaste tävlingen.
Jonas Malm visade vägen
Den enda friidrottstränare Emelie kände till i Stockholm var Jonas Malm som hon haft som landslagsledare i juniorlandslaget, så hon ringde honom.
– Det blev en tuff återkomst – men härlig! Jag njöt av att köra intervaller trots att kroppen protesterade vilt. Efter några träningstillfällen sa jag till Jonas att min ambition var att hoppa längre än sex meter. ”Okej”, sa han, ”det ska vi nog kunna ordna”.
Jonas har bra blick för tekniska detaljer och han är bra på att motivera mig till att nöta på det jag behöver förbättra vilket främst är löpstyrkan och snabbheten.
Återkomsten skedde på VU-spelen
Ett krånglande knä under förra vintern gjorde dock att comebacken dröjde ända till Världsungdomsspelen i Göteborg i juli.
– Det var nervöst men superroligt att vara tillbaka på banan och tävla igen! Resultatet 5.84 var en besvikelse eftersom jag varit så fixerad vid sexmetersmarkeringen. Så här efteråt kan jag ju tycka att det var rätt bra med tanke på att det var första tävlingen på nästan ett decennium ….
Drömhoppet följdes av tårar
Sedan kom Gurkspelen i Västerås på juli månads sista dag. Laddningen var på topp, nu skulle det ske, och det redan i det första hoppet! Efter sitt livs hittills längsta luftfärd landade Emelie efter sex meter och tolv centimeter. Resultatet räckte för att vinna tävlingen samt placera henne som tia i Sverige-statistiken. Lyckan och tillfredsställelsen var total! Hon sprang fram och kramade Jonas, sedan kom tårarna.
På SM i Sollentuna en månad senare senare hoppade hon 6.05 och tog därmed en mycket hedrande fjärdeplats.
Full satsning
Den korta men framgångsrika comebacksäsongen har väckt nya drömmar med nya mål. Därför satsar Emelie helhjärtat på friidrotten igen. Hon tränar en del från jobbet under lunchtid, annars är det tillsammans med Jonas träningsgrupp. Sätrahall vintertid och Östermalms IP under sommaren.
Skillnaden mot när hon var i junioråldern är att det nu är det egna drivet som styr, inte främst den sociala samvaron men hon poängterar dock att hon trivs jättebra i träningsgruppen.
Kapacitet för 6.50
Frågar man coach Malm om Emelies potential konstaterar han analytiskt att förutsättningar finns för att hon ska kunna konkurrera i den absoluta Sverige-toppen. Det antyder alltså hopplängder som ligger närmare sju meter än sex meter.
– Jag vill veta hur bra jag kan bli och visst drömmer jag om att hoppa 6.30, 6.50 eller ännu längre. Men mitt absoluta mål inför säsongen 2017 är att få dra på mig landslagslinnet och tävla för Sverige igen.
Drömmer om Finnkampen
– Det vore fantastiskt att få göra en finnkamp inför fullsatta läktare, säger Emelie.
Hon trivs utmärkt i Spårvägen. Hon känner att hon har hamnat i en förening som tar väl hand om sina aktiva och där hon kan förverkliga sina långtflygande drömmar. Allt talar också för att vi än så länge bara har sett början på ytterligare en vacker framgångssaga. Emelie Nilsson har lämnat sin tidigare så hopplösa tillvaro bakom sig för överskådlig framtid!
Lasse Hagström
F d medel-långdistanslöpare med ett personliga rekord i maraton på 2:19:51 från 1986.
Läs även:
• Sveriges färskaste 6-metershopperska heter Emelie – slog tio år gammalt pers
