Den 22 november utsågs Daniel Ståhl till Årets friidrottare i Sverige på Friidrottsgalan i Stockholm vilket innebar att han toppade listan över de tio främsta svenska friidrottarna 2017. Men hur står sig den svenska listorna historiskt jämfört med placeringarna på tidningen Track&Field News världsranking? Friidrottskännaren Birger Fogelberg har tittat tillbaka i historien.
Den svenska tio-bästa-listan innehåller män och kvinnor och inkluderar alla grenar medan Track&Field News rankar de tio bästa i varje gren. Men trots skillnaden kan en jämförelse vara intressant eftersom kriterierna för listorna är likartade och det handlar om konsensusmodellen för de båda expertpanelerna (alltså inte ren omröstning).
Den svenska listan startade 1973 och T&FNs ranking 1947 och eftersom den sistnämnda ännu inte presenterat sin ranking för i år så handlar denna genomgång om exempel från perioden 1973–2016.
Utgångspunkten är att Sveriges 10-bästa borde stämma väl överens med den internationella expertpanelens 10-bästa, men gör den det? Vissa mer nationella måttstockar verkar ha påverkat den svenska expertpanelen att dra delvis andra slutsatser.
Kriterierna för Sverige och världen
Såväl T&FNs ranking som Svensk Friidrotts 10-bästa bygger på kriterier som i Sverige kan beskrivas som ”insatser i internationella mästerskap och andra storinternationella värdetävlingar väger tyngst” liksom ”visad internationell seniorkonkurrenskraft”. Andra kriterier som T&FNs beaktar är inbördes möten och resultatnivå.
Det som slår igenom i Sverige-listan är ett mer nationellt perspektiv vilket jag menar tappar bort det storinternationella. Insatser i europeisk konkurrens och vid inomhusmästerskap väger tyngre här än i bedömningen hos T&FNs panel.
Det som skiljer listorna åt väsentligt är som sagt att T&FNs rankar varje gren för sig medan Sverige-listan bygger på en samlad bedömning över friidrottens hela grenprogram.
Svår balansgång
Jämförelse mellan olika grenar är en svår balansgång. Vissa grenar kan absolut sägas vara mer konkurrensutsatta än andra. Sprint och medeldistans har fler utövare på internationell nivå jämfört med vissa kastgrenar till exempel, men å andra sidan skall knappast en kvinnlig kulstötare straffas för att hon utövar en gren där konkurrensen är mindre tuff. Hon kan ju rimligtvis bara jämföra sig med andra kvinnliga kulstötare och inte med en kvinnlig sprinter eller medeldistansare.
Svenska 10-bästa-listan 2017
1) Daniel Ståhl, Spårvägens FK, diskus
2) Michel Tornéus, Hammarby IF, längd
3) Meraf Bahta, Hälle IF, 1500 m
4) Armand Duplantis, Upsala IF, stav
5) Angelica Bengtsson, Hässelby SK, stav
6) Lovisa Lindh, Ullevi FK, 800 m
7) Simon Pettersson, Upsala IF, diskus
8) Michaela Meijer, Örgryte IS, stav
9) Andreas Kramer, Sävedalens AIK, 800 m
10) Kalle Berglund, Spårvägens FK, 1500 m
Löpare placerade sig före
Några aktuella exempel finns i 2017 års lista som lyfter fram nian Andreas Kramer, 800 m, och tian Kalle Berglund, 1500 m, på bekostnad av främst de tre kandidaterna Sofie Skoog, Fanny Roos och Erika Kinsey. Kramer och Berglund är definitivt inte rankade bland världens tjugo bästa i sina respektive grenar. Det är däremot med råge de andra tre, Skoog och Kinsey i höjd och Roos i kula i kraft av klart konkurrenskraftiga insatser i storinternationella tävlingar som Diamond League och liknande.
Hur ranka dessa fem inbördes då? T&FNs listor är ännu publicerade men vi i Sverige kan hur som helst knappast räkna med mer än tre (?) svenskar på någon av grenlistorna som publiceras vid årets slut (Ståhl, Tornéus och Bahta). Så där får vi ingen vägledning.
2015 rankade Sveriges expertpanel Michel Tornéus i längd på andra plats. Främst genom sitt lysande guld på inne-EM (8.30) medan han inte alls var med hos T&FNs på grund av en mindre bra utomhussäsong. Däremot rankades Daniel Ståhl bland världens tio bästa diskuskastare redan då men blev ”bara” femma på Sverige-listan slagen även av icke-rankade Khaddi Sagnia (sjua på VM).
2014 var Charlotta Fougberg trea i Sverige med sitt EM-silver och nationsrekord 9:23.96 på 3000 m hinder medan hon lyste helt med sin frånvaro hos T&FN. Samtidigt som Erica Jarder och Emma Green rankades topp-10 i T&FN men bara knep femte- respektive sjätte plats hos Sveriges expertpanel.
2013 missgynnades spjutkasterskan Sofi Flink här i Sverige med en sjätteplats samtidigt som hon var tia i världen. Här lyftes istället återigen Michel Tornéus tillsammans med Erica Jarder (främsta meriter inomhus – som inte premieras lika högt som utomhus av T&FN) – vid inne-EM i Göteborg, silver för Michel och brons för Erica, men utanför de tio hos T&FN.
OS-året 2008 slank Mustafa Mohamed och Susanna Kallur (inomhusvärldsrekord på 60 m häck!) med på tiondeplatser i T&FN men var på fjärde- respektive andra plats i Sverige. Linus Thörnblad hamnade på svensk sjätteplats men kom i T&FN så högt som femma höjd.
Premiäråret 1973 kom kulstötarna Hans ”Honta” Höglund och Hans ”Plutten” Almström i kläm i Sverige men världsrankades som nia och tia i T&FN med Almström före. I Sverige rankades båda efter exempelvis Erik Carlgren (400 m) och Almström även efter Ann Larsson (400/800 m).
Året efter, 1974, hamnade spjutkastaren Lauri Koski-Vähälä först på en niondeplats i Sverige men var femma i världen, men klart efter namn som kortsprintern Christer Garpenborg (trea) och medeldistansaren Gunilla Lindh (sjua).
18 år med max två rankade
Aderton av säsongerna 1973–2016 har Sverige endast haft en eller två rankade på T&FNs grenlistor. Även vid dessa tillfällen finns en del intressanta avvikelser mellan Sveriges och världens (läs T&FNs) experter. Här kan man tycka att med ett så litet urval svenskar skulle samstämmigheten vara mer frekvent, men ändå inte riktigt. Några exempel:
1979 Sverige-tvåan Linda Haglund, sprint, rankad men inte Sverige-ettan Christer Gullstrand.
1981 rankades Linda Haglund och Sverige-fyran Ann-Louise Skoglund, 400 m häck, men inte Sverige-ettan Eric Josjö, 400 m (som för övrigt var hans enda listplacering på svenska listan) eller Sverige-trean Tommy Persson, maraton.
1986 rankades tvåan Patrik Sjöberg, höjd, men inte Sverige-ettan Sven Nylander, 400 m häck.
1991 rankades ettan Tord Henriksson, tresteg, och trean Patrik Sjöberg men inte Sverige-tvåan Peter Widén, stav (trots femteplats på VM med svenskt rekord 5.75 och sjätteplats på inne-VM).
Det fantastiska EM-året 2006
Jag vill i detta sammanhang också lyfta fram Sveriges stora framgångsår 2006 och 2007. Det framgångsrika EM-året 2006 var åtta av Sveriges tio bästa också rankade av T&FN med den lilla avvikelsen att åttan i Sverige Johan Wissman, 200 m, inte rankades av T&FN. Det gjorde däremot Sverige-nian Anna Söderberg (hennes enda ranking i T&FN under alla hennes fantastiska år). Wissman rankades i gengäld året därpå med främsta meriten VM-final på 400 m i topp (svenskt rekord två gånger om, försök och semifinal med 44.56 i sistnämnda lopp).
Det bästa året
2007 sticker ut i denna genomgång genom att vara det enda år under perioden 1973-2016 som Sveriges samtliga tio bästa också rankades av T&FN! Men så hade vi också ett makalöst gäng med Carolina Klüft (rankad världsetta sjukamp och sexa i längd = dubbelrankad alltså!), Stefan Holm (rankad världstvåa i höjd), Susanna Kallur (rankad världstvåa i kort häck), Mustafa Mohamed (rankad världssjua på hinder), Johan Wissman (rankad världssexa på 400 m), Christian Olsson (rankad världstvåa i tresteg), Kajsa Bergqvist (rankad världsfemma i höjd), Magnus Arvidsson (rankad världsfyra i spjut), Linus Thörnblad (rankad världsfemma i höjd) och slutligen Emma Green (rankad världstia i höjd)!
När får vi uppleva det igen?
/Birger Fogelberg
Beställ årsboken FRIIDROTT 2017 – allt om det svenska och internationella friidrottsåret!
Läs även:
• Allt om den svenska 10-bästa-listan 2017
• Alla svenska 10-bästa-listor 1973-2017
• Allt om Track&Field News världsranking 1947–2016
Mer av Birger Fogelberg:
• Fantastisk toppbredd på inne-EM – svenska insatsen analyserad
• Är OS större och bättre än VM?
