På fredag den 12 augusti inleds friidrotten i OS i Rio och med anledning av det bad vi friidrottskännaren och ledamoten i Svenska Friidrottsförbundets styrelse, Johan Storåkers, att skriva en krönika.
Vid OS i Rio de Janeiro står friidrotten i centrum. Det är för många idrottsvänner naturligt att betrakta friidrotten som de Olympiska spelens hjärta. Friidrott har varit med på OS-programmet ända sedan de första spelen i Atén 1896. Samtidigt finns det uppgifter om att tävlingar i friidrott genomfördes redan år 776 efter Kristus. Detta när de antika spelen började arrangeras.
En annan milstolpe i äktenskapet mellan friidrotten och OS var sommaren 1912 i Sveriges huvudstad. Då bildades Internationella Friidrottsförbundet (IAAF) i Stockholm i samband med Solskensolympiaden.
Doping och korruption
Under det senaste året har friidrotten genomgått en förtroendekris då det uppdagats en hel del oegentligheter gällande doping och korruption med mera. Flera ledande tidigare företrädare i IAAF har fångats med fingrarna rejält nere ”i syltburken”. Bland annat har det framkommit att den tidigare ordföranden Lamine Diack med flera tagit mutor för att dölja uppgifter om doping. Den olympiska huvudidrotten har fått rejäla problem med trovärdigheten.
Detta är extra tragiskt då friidrotten historiskt legat i framkant i kampen mot doping. Framförallt har svenske professorn Arne Ljungqvist varit en stark kraft i det ambitiösa antidopingarbetet. Han satt i styrelsen i det Internationella Friidrottsförbundet under 31 år mellan 1976 och 2007. Under alla dessa år höll han den etiska fanan mycket högt trots ett visst motstånd från kollegor som bland annat ordförandena Primo Nebiolo och Lamine Diack.
I sin livsgärning i kampen mot doping har Arne Ljungqvist varit aktiv även i den svenska miljön och i Internationella Olympiska Kommittén och WADA. Detta har varit naturligt för denna intellektuella gigant då han har en gedigen etisk kompass och bakgrund som läkare och professor vid erkända Karolinska Institutet.
Sebastian Coe är rätt man att leda IAAF
När den gamle världslöparen, politikern och OS-generalen Lord Sebastian Coe under sensommaren 2015 tillträde som ny ordförande för IAAF sågs han av många som en frälsare. Det fanns stora förhoppningar om att han med sina kollegor i Council med mera skulle bidra rejält till en nödvändig förnyelse av friidrotten. Han har dock snarare fått ägna stor del av tiden åt att försvara den olympiska huvudidrotten och dess trovärdighet.
Visst har Lord Coe under de senaste åren begått flera misstag men jag är övertygad om att han är rätt man att ta friidrotten ur de problem som finns idag. Många journalister, bland annat i Sebs egna hemland, har ifrågasatt om han inte visste vad som pågick under Lamine Diacks ledning.
Men efter att ha pratat med Arne Ljungqvist är jag övertygad om hur toppstyrda de internationella idrottsförbunden är. Arne själv var under knappt tio år senior vice president i IAAF men fick ändå inte insyn i mycket av de ärenden som passerade ordförande Lamine Diack och generalsekreterarna István Guylai respektive Pierre Weiss.
Vad mer kan göras när det gäller antidopingarbetet?
Vad är det då som har krävts för att komma till rätta med dopingproblematiken i den internationella friidrotten? Flera historiska reformer som bland annat Arne står bakom är out of competition-tester och ett kontinuerligt arbete för att inom hela den internationella idrotten ligga före fuskarna gällande dopingmedel och metoder.
Jag tror även att det krävs att vi hela tiden inom idrotten på olika plan utvecklar underrättelseorganisationer dit tips kan förmedlas för att sedan utredas och efter det fastställa om det finns anledning att undersöka ärenden vidare. Ett system för hur visselblåsare och andra aktörer kan lämna tips existerar men det finns förbättringspotential på området. Denna fråga har jag diskuterat en del med Jens Littorin från Dagens Nyheter som är väl insatt i nationell och internationell idrottspolitik.
Tuff väg för Ryska Friidrottsförbundet
Under den senaste tiden har Seb Coe tillsammans med sina kollegor i den internationella friidrotten ställts inför en svår fråga. Vi arbetar med att sätta dit fuskare i vår idrott varje dag men det har även presenterats rapporter där det framkommit att det i Ryssland har skett dopingmissbruk som varit centralt samordnat från staten och det Ryska Friidrottsförbundet.
Detta ledde till att IAAF:s council vid ett möte i november beslutade att stänga av Ryska Friidrottsförbundet vilket bland annat innebar att inga ryska friidrottare får tävla utanför Ryssland. Inför OS i Rio de Janeiro har endast ett undantag gjorts från detta beslut (längdhopperskan Darja Klisjina som bor i Florida och där dopingtestats regelbundet i flera år).
En ryggmärgsreaktion från mig är att kollektiva straff är fel. Grundläggande rättsprinciper motsätter sig kollektiv bestraffning. Men i det här fallet gäller det statsstyrd doping som var samordnad genom ryska idrottsorganisationer. För att överhuvudtaget ha möjlighet att nå en medicinskt ren internationell friidrott i framtiden anser jag att beslutet var nödvändigt. Inte ett självklart beslut dock. Det innebär säkert även en orättvisa för ett antal rena ryska aktiva, samtidigt som andra internationella utövare med ett etiskt mycket tveksamt förflutet får tävla.
Vem granskar WADA?
Vidare har WADA:s hantering av bland annat Meldonium skapat en hel del frågetecken om denna viktiga organisation. För att vi ska få en fortsatt trovärdig hantering i kampen för en ren idrott på den internationella scenen måste vi våga diskutera vem som granskar WADA. Denna fråga har de kompetenta sportjournalisterna Tommy Åström, Lasse Granqvist och Jens Fjellström tagit upp i sin intressanta podd på torsdagar, Sporthuset. Även Mats Wennerholm på Aftonbladet, som bevakat den olympiska huvudidrotten sedan 1983 och har en arbetskapacitet som många av oss endast kan drömma om, har skrivit om bristen på granskning av WADA.
För att WADA ska kunna fortsätta fungera på ett transparent och bra sätt krävs dock att vi ser över finansieringen. Arne Ljungvist, som kämpat mot dopingen i 40 år, har med rätta under en lång tid visat oro för finansieringen av WADA från de olika internationella regeringarna. Detta måste de ansvariga regeringsrepresentanterna ta på största allvar.
En mycket viktig kamp
Mycket arbete återstår för att öka trovärdigheten för den olympiska huvudidrotten, friidrott. Det kommer inte att lösas under den närmaste tiden. Kampen för en ren och transparent idrott måste i stället fortgå under många år. Jag är beredd att hjälpa till under lång tid. Men jag är enbart en liten spelare i Internationella Friidrottsförbundet som är större än Förenta Nationerna och består av 214 medlemsnationer.
Sverige har dock en stolt tradition på området och tillsammans med bland annat ordförande i Svenska Friidrottsförbundet, Björn O. Nilsson, och generalsekreteraren Stefan Olsson prioriterar jag som styrelseledamot i Svenska Friidrottsförbundet antidopingarbetet starkt. Kampen går vidare!
Det kommer bli fantastiska dagar i Rio!
Nu börjar snart friidrotten i OS. Det kommer bli några fantastiska dagar i Rio de Janeiro med otroliga upplevelser av olika prestationer inom den olympiska huvudidrotten som fortsatt är fantastisk! Tävlingarna kommer att visa vilken kraft det är i friidrotten. Vi som är verksamma som ledare i verksamheten i olika delar av världens hörn har all anledning av att vara stolta!
Den olympiska huvudidrotten har berikat många människors tillvaro under många år. Men när sista grenen har avslutats går verksamheten i denna fantastiska idrott vidare. Jag hoppas att vi friidrottsvänner kommer att ses många gånger under ett stort antal år framöver. Både på tävlingsarenan men även i den ständiga kampen mot doping och andra typer av fusk. Någonstans i skärningspunkten mellan vardagens slit och drömmar om en bättre framtid!
Johan Storåkers
