Det sattes tre världsrekord och ytterligare fem olympiska rekord i Rio-OS 12–21 augusti 2016. Hur långt hade de svenska rekorden räckt i den stenhårda konkurrensen bland världens bästa? OS-mästaren i höjd från 2004, Stefan Holm, ställde frågan och tog fram svaren.
Hur många medaljer tror du att Sverige skulle ha tagit? Fundera på det en stund innan du läser detta. Längst ner på sidan finns ett kommentarsfält.
MÄN
M 100 m
Svenskt rekord: Peter Karlsson, Alingsås IF, 10.18 (1996)
Med rätt lottning, heat åtta, hade det räckt för att gå vidare på placering från försöken. Oavsett lottning hade rekordet ändå räckt för att gå vidare på tid. I semifinalen hade det dock tagit tvärstopp och slutplaceringen hade skrivits till 22.
M 200 m
Svenskt rekord: Johan Wissman, IFK Helsingborg, 20.30 (2007)
Återigen kunde ett par av heaten resulterat i avancemang på placering och hade lottningen varit för tuff hade det ändå räckt till semifinal på tid. Precis som i fallet med den hälften så långa distansen hade det dock tagit stopp i semifinal och gett en 13:e plats totalt. Dock hade 20.30 räckt för att besegra en löpare i finalen där man blev åtta på 20.43.
M 400 m
Svenskt rekord: Johan Wissman, IFK Helsingborg, 44.56 (2007)
Här hade det svenska rekordet räckt till snabbaste tid i försöken innan det återigen tagit stopp i semifinalen. Men 44.56 hade varit den tid som varit närmast att nå final, alltså en slutlig niondeplats, även om en löpare sedan faktiskt sprang långsammare i finalen.
M 800 m
Svenskt rekord: Rizak Dirshe, Malmö AI, 1:45.45 (2003)
Med lätthet vidare från försöken, det var bara en löpare som noterade en tid snabbare än det svenska rekordet där. Betydligt tuffare, förstås, i semifinalen där tiden inte räckt för att gå vidare med totalt 15:e plats. Dock hade två löpare sämre tid än Dirshes svenska rekord i finalen.
M 1500 m
Svenskt rekord: Johnny Kroon, Heleneholms IF, 3:36.49 (1985)
Med nästan två sekunder till godo hade det varit den snabbaste tiden i försöken och faktiskt med nästan tre sekunder till godo i semifinalen. Och i ett långsamt taktiklopp hade Kroon seglat ifrån och vunnit med hisnande tretton och en halv sekunder: GULD!
M 5000 m
Svenskt rekord: Anders Gärderud, Mälarhöjdens IK, 13:17.59 (1976)
Ännu en gång hade vi fått se en svensk löpare vara klart snabbast i försöken, nästan på hundradelen två sekunder snabbare än någon annan. I en tuff och betydligt snabbare final hade tiden dock bara räckt till en 14:e-plats.
M 10 000 m
Svenskt rekord: Jonny Danielson, Kvarnsvedens GoIF, 27:55.74 (1989)
Inga försöksheat här, istället final direkt och Kvarnsvedens stolthet skulle ha krigat sig i mål på 19:e-plats.
M Maraton
Svenskt rekord: Kjell-Erik Ståhl, KA 2 IF, 2:10:38 (1983)
Ståhls 33 år gamla rekord, satt i den första VM-maran, hade i Rio räckt till en fjärdeplats – precis som det gjorde den där gången i Helsingfors.
M 3000 m hinder
Svenskt rekord: Mustafa Mohamed, Hälle IF, 8:05.75 (2007)
Med sexton sekunder till godo skulle Musse nästan löjligt enkelt ha joggat i mål snabbast av alla i försöken. Finalen skulle ha blivit betydligt tuffare, men faktum är att Sverige här skulle ha tagit sin andra friidrottsmedalj i detta OS: BRONS!
M 110 m häck
Svenskt rekord: Robert Kronberg, IF Kville, 13.35 (2001)
Försöksomgången skulle varit en skrattmatch med femte snabbaste tiden och också semifinalen skulle ha överlevts, antingen genom rätt lottning eller som en av de två snabbaste tiderna. I finalen skulle Kvilles Kronberg ha lyckats fälla sig över mållinjen som sexa.
M 400 m häck
Svenskt rekord: Sven Nylander, Malmö AI, 47.98 (1996)
Ännu en gång skulle vi fått se en svensk vara snabbast i försöken, nästan fyra tiondelar bättre än någon annan. Dessutom skulle semifinalen ha gått som en dans i och med att den som var snabbast där hade 48.26. Och även om man gärna vill tro att Nylanders tid skulle räckt till en fjärdeplats, precis som den gjorde i Atlanta-OS 1996, så skulle han faktiskt ”bara” ha blivit femma i Rio.
M Höjd
Svenskt rekord: Patrik Sjöberg, Örgryte IS, 2.42 (1987)
Kvalet skulle gått sprättlätt med långbyxorna på och i finalen skulle det, föga förvånande för någon, ha blivit både GULD och olympiskt rekord.
M Stav
Svenskt rekord: Oscar Janson, Ullevi FK, 5.87 (2003)
Kvalet hade förstås inte inneburit några som helst bekymmer och i finalen hade Sverige kunnat kassera in sin fjärde friidrottsmedalj i Rio i form av ett BRONS!
M Längd
Svenskt rekord: Michel Tornéus, Hammarby IF, 8.44 (2016)
Inga som helst bekymmer i kvalet, förstås, och ännu en svensk hoppmedalj säkrad i finalen. Återigen av allra ädlaste valör dessutom: GULD till Tornéus!
M Tresteg
Svenskt rekord: Christian Olsson, Örgryte IS, 17.79 (2004)
I kvalet hade Olsson nästan, men bara nästan, tagit sig till final på två och ett halvt steg och i finalen hade detta hans OS-guldhopp från Aten 2004 räckt till SILVER!
M Kula
Svenskt rekord: Hans Höglund, Mölndals AIK, 21.33 (1975)
Med kvalets nästa längsta stöt hade finalplatsen varit helt given och i finalen hade det så när räckt till medalj, blott tre centimeter ifrån. Men en slutlig fjärdeplats ändå.
M Diskus
Svenskt rekord: Ricky Bruch, Malmö AI, 71.26 (1984)
Efter att i kvalet ha varit drygt fem meter före alla andra hade Bruch gått in som storfavorit i finalen och naturligtvis motsvarat förväntningarna. Där hade han kastat tre meter längre än bäste konkurrent och ytterligare ett GULD till Sverige.
M Slägga
Svenskt rekord: Tore Gustafsson, Mölndals AIK, 80.14 (1989)
Med lätthet kvalets klart längsta kast och också Tore från Mölndal hade fått finna sig i att vara favorit i finalen. Och visst hade han vunnit den också: Svenskt GULD i slägga!
M Spjut
Svenskt rekord: Patrik Bodén, IF Göta, 89.10 (1990)
I kvalet hade Torsbys store son varit nummer ett, drygt fyra decimeter före någon annan. Men i finalen hade han fått se sig besegrad, dock bara av en kastare: SILVER!
M Tiokamp
Svenskt rekord: Nicklas Wiberg, FI Kalmarsund, 8.406 (2009)
Medaljstriden hade inte varit mycket att göra åt, men med tävlingens längsta kast i spjut och näst bästa 1500 m-tid hade Wiberg klättrat upp till en sjundeplats i resultatlistan vilket var just den placering rekordet gav i Berlin-VM 2009.
M 4×100 m
Svenskt rekord: Sverige 38.63 (1996; Peter Karlsson, Torbjörn Mårtensson, Lars Hedner, Patrik Strenius). Tyvärr hade det blivit respass redan i försöken med 15:e bästa tid och även om två lag diskvalificerades i finalen så hade övriga lag där snabbare tider än svenska rekordet.
M 4×400 m
Svenskt rekord: Sverige 3:02.57 (1972; Erik Carlgren, Anders Faager, Kent Öhman, Ulf Rönner). Också här hade det blivit tack och adjö redan i försöken, dock med en 12:e plats totalt – inte illa för ett 44 år gammalt svenskt rekord.
KVINNOR
K 100 m
Svenskt rekord: Linda Haglund, Hanvikens SK, 11.16 (1980)
Vidare från försöken med delad sjunde snabbaste tid och vi hade haft vissa förhoppningar inför semifinalerna. Där hade det dock blivit betydligt tuffare och Linda hade fått räkna in en slutlig delad 14:e-plats.
K 200 m
Svenskt rekord: Linda Haglund, Hanvikens SK, 22.82 (1979)
Antingen hade rätt lottning eller en av de snabbaste tiderna räckt för avancemang till semifinal. Där hade motståndet dock återigen blivit för tufft och en delad 18:e-plats hade blivit slutresultatet.
K 400 m
Svenskt rekord: Moa Hjelmer, Spårvägens SK, 51.13 (2012)
Försöksheaten hade inte inneburit några större bekymmer med femte snabbaste tiden. Men ännu en gång hade det blivit respass i semifinalen. 13:e plats till slut, knappt fyra tiondelar från final.
K 800 m
Svenskt rekord: Abeba Aregawi, Hammarby IF, 1:59.20 (2013)
Avancemang från försöken, antingen på placering eller också på tid. I semifinalen hade rätt lottning, heat 1, gjort att tiden räckt till avancemang på placering. Men i en tuff final hade det till slut blivit en åttondeplats.
K 1500 m
Svenskt rekord: Abeba Aregawi, Hammarby IF, 3:56.60 (2013)
En ren skrattmatch med i särklass snabbaste tiden i såväl försök, semifinal som final och ett lätt GULD till Sverige med hisnande tolv sekunders marginal ner till tvåan.
K 5000 m
Svenskt rekord: Meraf Bahta, Hälle IF, 14:49.95 (2016)
Med nästan femton sköna sekunder till godo hade Meraf varit snabbast av alla i försöksheaten och i finalen hade hennes för året nysatta svenska rekord räckt till en sjätteplats.
K 10 000 m
Svenskt rekord: Sarah Lahti, Hässelby SK, 31:28.43 (2016)
Ja, här vet vi ju faktiskt precis eftersom det blev svenskt rekord i Rio och placeringen skrevs till 12.
K Maraton
Svenskt rekord: Isabellah Andersson, Hässelby SK, 2:23:41 (2011)
Efter att ha krigat i täten precis hela vägen hade Isabellah fått en lucka på slutet och med drygt tjugo sekunder till godo vunnit GULD i maraton.
K 3000 m hinder
Svenskt rekord: Charlotta Fougberg, Ullevi FK, 9:23.96 (2014)
Vidare på antingen placering (heat tre) eller tid från försöken. I finalen hade det till slut blivit en 12:e-plats.
K 100 m häck
Svenskt rekord: Ludmila Engquist, IFK Lidingö, 12.47 (1996 och 1999)
För tjugo år sedan sattes det svenska rekordet i kvartsfinalen i Atlanta-OS och sedan tog Ludmila guld på 12.58. I Rio hade hon varit snabbast i försöken, sprungit lika fort som ettan i semifinalen och faktiskt snabbast i finalen och återigen vunnit GULD!
K 400 m häck
Svenskt rekord: Ann-Louise Skoglund, IF Göta, 54.15 (1986)
Inga som helst problem i vare sig försök (snabbast) eller semifinal (näst snabbast) men tuffare i finalen och till slut en delad femteplats.
K Höjd
Svenskt rekord: Kajsa Bergqvist, Turebergs FK, 2.06 (2003)
Kvalet hade blivit en gäspning och finalen hade resulterat i en eriksgata mot ytterligare ett GULD!
K Stav
Svenskt rekord: Angelica Bengtsson, Hässelby SK, 4.70 (2015)
Kvalet hade gått som en dans medan finalen, förstås, blivit tuffare. Men det hade ändå slutat med en delad femteplats.
K Längd
Svenskt rekord: Erica Johansson, Mölndals AIK, 6.99 (2000)
Inte heller här hade kvalet varit något att bekymra sig om och i finalen hade Erica haft medaljkänning hela vägen hem, men ändå en snöplig fjärdeplats i slutändan.
K Tresteg
Svenskt rekord: Carolina Klüft, IFK Växjö, 14.29 (2008)
Fjärde längst i kvalet och enkelt vidare till final. Väl där hade det blivit sex hopp med en åttondeplats som slutresultat.
K Kula
Svenskt rekord: Helena Engman, Riviera FI, 18.17 (2010)
Med en tiondeplats i kvalet så hade vi haft svenskt i finalen också här. Väl där hade det krigats om att få göra sex stötar, men med ett par centimeter på fel sida gränsen hade Piteås kuldrottning slutat nia.
K Diskus
Svenskt rekord: Anna Söderberg, Ullevi FK, 64.54 (1999)
Kvalet hade gett en fjärdeplats och lätt avancemang till final. En final där det till slut bara varit åtta decimeter upp till bronsmedalj – men en slutlig femteplats.
K Slägga
Svenskt rekord: Tracey Andersson, Ullevi FK, 70.99 (2016)
Nionde längst i kvalet och med några centimeter till godo hade det blivit sex kast i finalen med en åttondeplats i resultatlistan.
K Spjut
Svenskt rekord: Sofi Flink, Västerås FK, 61.96 (2013)
Vidare till final som tolfte och sista tjej i kvalet. Väl i finalen hade det dock faktiskt räckt lite längre, om än inte till sex kast, men väl en niondeplats.
K Sjukamp
Svenskt rekord: Carolina Klüft, IFK Växjö, 7.032 (2007)
Med lite drygt tvåhundra poängs marginal ner till tvåan så hade det aldrig varit något som helst snack om saken: GULD!
K 4×100 m
Svenskt rekord: Sverige 43.61 (2005; Emma Rienas, Carolina Klüft, Jenny Kallur, Susanna Kallur). Långsammare än alla de fjorton lag som fick runt pinnen och förde den i mål, alltså 15:e plats.
K 4×400 m
Svenskt rekord: Sverige 3:31.28 (2005; Emma Björkman, Carolina Klüft, Ellinor Stuhrmann, Lena Aruhn). Också här långsammare än alla lag som tog sig i mål vilket i det här fallet var sexton stycken, så 17:e plats i långa stafetten.
Utfallet
14 medaljer – 10 guld, 2 silver och 2 brons. Naturligtvis hade det blivit ännu fler medaljer om vi räknat med tvåor och treor på Sverige-bästa-listan genom tiderna men detta gällde ju som sagt de svenska rekorden. Det blev ju ett rätt hyggligt facit ändå!
/Stefan Holm
Ps Texten har tidigare publicerats på Stefan Holms Facebook-sida.
