Häromveckan kom beskedet att Mondo Duplantis hade tilldelats Svenska Dagbladets klassiska ”bragdguld” för 2024 med motiveringen ”För historiskt OS-guld och världsrekord. En förtrollande höjdare och bragd i särklass.”
Just det allra sista ordet i motiveringen var utomordentligt viktigt eftersom det var frågan om hans andra bragdguld – det första kom 2020. Ty statuterna kräver uttryckligen just precis ”särklass” för att man alls kunna komma ifråga för en andra premiering.
OS-guld i sig väger förstås alltid tungt men Mondos guld var inte det enda för Sverige vid spelen i Paris i somras. Även beachvolleyparet stod högst på sin prispall. Det som fällde avgörandet måste alltså ha varit den extra spets på Mondos prestation som det nya världsrekordet innebar.
Nionde rekordet sedan 2020
Nu hade han skämt bort oss grundligt med världsrekord – detta var hans nionde de senaste fem åren – så det kunde ha varit lätt att nästan rycka på axlarna. I det läget gäller det att påminna sig om vad ett världsrekord faktiskt är:
Nämligen det allra bästa som någon människa någonsin gjort i grenen. Och i det här fallet handlade det om en gren som funnits med genom hela den moderna idrottshistorien som startade med Olympiska Spelen i Athen 1896.
Samtidigt kan man förstås tänka att just OS – där världens allra främsta möts maximalt formtoppade vart fjärde år i kamp om världens mest prestigefyllda guldmedaljer – nästan per automatik skulle ”tvinga fram” världsrekord av den som vill vinna.
38 möjligheter på varje OS …
Så frågan är hur vanligt eller ovanligt det i verkligheten är med kombinationen ”OS-guld på världsrekord”. Är det – som bragdguldjuryns beslut och motivering indikerar – något exklusivt som gör att Mondos prestation lever upp till kriteriet ”särklass”? Eller är det något förhållandevis ofta förekommande?
Det individuella arenaprogrammet i friidrott består numera (sedan 2008) av 19 grenar (10 löpningar, 4 hopp, 4 kast plus 1 mångkamp) vardera för män och kvinnor. Dvs teoretiskt maximum för OS-vinnande individuella världsrekordresultat i friidrott är sedan dess 38.
(Utbyggnaden av det kvinnliga programmet till jämställdhet gick alltså inte ”i mål” förrän så sent som 2008.)
… men i snitt bara två som infrias
Om vi börjar vår inventering i närtid så var alltså Mondo ensam man och Sydney McLaughlin-Levrone (400m häck) ensam kvinna om denna prestation i somras i Paris.
Tar vi steget bakåt till Tokyo 2021 så blev det tre nya rekord där: I tresteg genom Yulimar Rojas plus en dubbel på 400m häck genom Karsten Warholm och McLaughlin.
I Rio de Janeiro 2016 var det också tre, i London 2012 ett enda, i Beijing 2008 fyra och i Athen 2004 två medan Sydney 2000 faktiskt blev helt utan.
Sammanfattar man hela 2000-talets hittills sju OS så har det alltså hänt totalt 15 gånger av 264 möjliga. Dvs dessa fullträffar kommer i snitt två gånger per OS vilket i sin tur innebär att sannolikheten i en enskild gren är ungefär en gång på tjugo.
Från och med Antwerpen 1920
Första OS där man kunde sätta världsrekord var Antwerpen 1920 – detta eftersom Internationella Friidrottsförbundet inte bildades förrän efter OS i Stockholm 1912. Det var alltså först då som gemensamma internationella regler infördes, vilket gav den standardisering av tävlingsverksamheten som var nödvändig för att kunna införa meningsfulla världsrekord.
Faktum är att i en handfull grenar – män 5000m och diskus samt kvinnor 5000m, diskus och spjut – har det ännu aldrig hänt att OS-vinnaren noterat nytt världsrekord. Och i flera grenar det varit mycket sparsamt förekommande:
På manlig löpning 1500m och uppåt är faktiskt Anders Gärderuds hinderbragd i Montreal 1976 det allra senaste och i manligt kast har det inte blivit något vinnande världsrekord på de senaste 11 Olympiska Spelen.
De händelserikaste grenarna i modern tid (räknat från 1960, dvs omfattande 17 spel) är manliga 100m, 200m och lång häck samt kvinnlig mångkamp. De har alla upplevt guldvinnande världsrekord vid vardera fyra tillfällen.
För den som vill fördjupa sig ännu mer i historien finns dokumentet ”OS-guld med världsrekord 1960-2024” att ladda ned längst ner på sidan.
Bara tre gånger totalt i stav
Hur ser det då ut i manlig stav specifikt? Jo, där har före Mondo 2024 segraren satt världsrekord vid två OS. Dels 1920 i Antwerpen genom Frank Foss med 4.09, dels 1980 i Moskva genom Wladyslaw Kozakiewicz med 5.78.
Dvs det var 44 år sedan senast och den gången var det 60 år sedan senast. Så epitetet ”ytterst exklusivt” är verkligen befogat för Mondos 6.25.
Egentligen är det – då OS mer än någon annan tävling handlar om placeringar och medaljer – ganska logiskt att det hänt så sällan i en gren som stav (samma gäller höjd). Ty den som säkrat det allt överskuggande målet (segern) kan få svårt att motivera sig till att sedan gå vidare med en framgångsrik världsrekordjakt.
Inte 2021 men 2024
Det kunde man ana en tendens till hos Mondo själv i Tokyo 2021: Första OS-guldet var särklassig ”prioritet 1” och sedan det var säkerställt räckte gnistan inte riktigt till för att också förbättra världsrekordet (då till 6.19).
Men med första OS-guldet redan hemma var det uppenbart att ”uppdraget” han gett sig själv nu 2024 var det ”ultimata”, dvs inte bara att vinna igen utan också att förbättra världsrekordet.
Guldet säkrades med felfri hoppning t o m 6.00 varefter han gick vidare till 6.10 – 7 cm över gällande olympiska rekordet – och när även det bockats av utan besvär återstod ”bara” världsrekordet för att kunna säga ”Mission accomplished”.
Segermarginalen bevisar ”supersärklass”
Fast det finns faktiskt en annan infallsvinkel på Mondos OS-prestation på Stade de France som egentligen ger ett ännu mer imponerande perspektiv än själva rekordet. Nämligen den svindlande stora segermarginalen: 30 cm.
För gör man ett diagram över skillnaden mellan guld- och silverresultaten i manlig stav under perioden 1924-2024 – dvs de 24 senaste olympiska spelen – får man nämligen den här grafen:
Normalt med 5 cm – nu var det 30 cm
Mer än hälften av gångerna (14 av 24) har det handlat om 6 cm eller mindre. Och bortser man från 2024 är maxvärdet 13 cm och såväl medelvärdet som medianen hamnar runt 5 cm. Men nu senast var det alltså 30 cm, dvs mer än dubbla tidigare max och sex gånger det ”normala”.
Och det berodde absolut inte på ovanligt dålig konkurrens: Bästa OS-tvåa någonsin är Renaud Lavillenie med 5.98 i Rio 2016 och årets silvermedaljör Sam Kendricks var nu bara 3 cm sämre med sina 5.95.
Suveräniteten över inte bara dagens motståndare utan även alla tidigare OS-stavhoppare förstår man bättre när man noterar att det genomförts hela tio OS efter det allra första 6m-hoppet i historien (som kom sommaren 1985) och ändå har blott en annan hoppare någonsin klarat ”dröm-6” i själva OS: Thiago Braz 6.03 i Rio 2016.
Utklassar Bubka och alla andra
Bakom Braz följer sedan en stor och tät klunga på hela 19 andra hoppare som gjort mellan 5.90 och 5.97 i OS-finaler. I detta klart avhängda gäng hittar man alla de stora i branschen under de senaste nästan fyrtio åren:
Bl a supermeriterade 6m-hoppare som Renaud Lavillenie (tre OS, som bäst i OS 5.98) Chris Nilsen (två OS, 5.97) , Steve Hooker (två OS, 5.96), Sam Kendricks (två OS, 5.95), Jean Galfione (tre OS, 5.92), Sergej Bubka (två OS, 5.90), Maksim Tarasov (två OS, 5.90), Emmanouil Karalis (två OS, 5.90) och Ernest Obiena (två OS, 5.90).
Den sammanställningen berättar hur svårt det faktiskt är att förmå hoppa som högst just på OS. Alla dessa storhoppare har alltså varit med på minst två OS vardera utan att någon av dem fått till ett personligt ”allra bäst när det gäller som allra mest”-hopp.
Särklass upphöjt till två
Alltså svårt för alla utom en. Vad var det nu som var nyckelordet i bragdmedaljstatuterna för att kunna få utmärkelsen en andra gång. Jo, särklass! En särklass som dessutom faktiskt var inte bara gentemot motståndarna i just årets OS utan också gentemot alla i hela den tidigare OS-stavhoppshistorien.
Alltså en särklassighet t o m när det gäller själva särklassen.
Så svaret på rubrikens fråga blir: Oerhört svårt, nästan omöjligt. Men alltså bara nästan.
Fortsättning följer …
Läsare kan nog tycka sig sakna vissa resultat i den nedan nedladdningsbara PDF-sammanställningen för perioden 1960-2024. Men förklaringen kan då vara att resultaten ifråga inte fullt ut passar in på definitionen att det skall vara OS-segerresultat som överträffat det då gällande världsrekordet och som sedan också ”självt” blev officiellt godkänt som nytt rekord.
En kommande artikel kommer därför att titta närmare på ett antal resultat som ”nästan” men inte riktigt uppfyllde alla komponenter i det kriteriet.
/A. Lennart Julin
Lista med alla 60 som satt världsrekord i en OS-final 1960–2024
Läs mer av A. Lennart Julin genom att skriva in hans namn i sökrutan överst till höger.
