Med sitt världsrekord 2:00:35 i Chicago i oktober visade Kelvin Kiptum att han redan besitter kapaciteten att skriva friidrottshistoria genom att bli den förste att underskrida super-drömgränsen två timmar.
Och han har redan bestämt sig för när han skall göra attacken, nämligen i Rotterdam Marathon den 14 april 2024. Rotterdam erbjuder en flack (=”snabb”) bana som också tidigare sett (inofficiella) världsrekordtider genom Carlos Lopes 2:07:12 1985 och Belayneh Dinsamo 2:06:50 1988.
Men under senare år har Rotterdam inte kunnat konkurrera med andra aprillopp som London, Boston eller Paris om de största stjärnorna utan mer kommit att fungera som ett ”toppbreddlopp” med segertider på 2:03/2:04.
Att Kiptum nu väljer Rotterdam och inte t ex London som nog skulle kunna vara mer givande ekonomiskt är en mycket klar och tydlig signal om att ambitionen är att ”göra tid”. Dvs att försöka förbättra sitt personliga rekord ….
Med det avklarat är planen sedan att fokusera på en framgångsrik mästerskapsdebut i Paris-OS där maran är schemalagd till den 10 augusti. Dvs det finns nästan fyra månader till att ladda om batterierna vilket borde kunna fungera bra för en kille som gjort tre maror under 2:02 på tio månader.
Det intressanta är att den f d rekordhållaren Kipchoge trots ett motigt 2023 sagt att hans nästa stora mål är just OS där han siktar på att bli historisk som den förste som tar tre OS-guld i marathon. Duellen mellan honom och Kiptum på den tuffa OS-banan kan kanske bli hela spelens idrottsliga höjdpunkt.
Kan Kipchoge återta tronen?
Men det förutsätter att Kipchoge några månader före 40-årsdagen lyckats hitta tillbaka till ”sitt livs form”. Han har visserligen ett övertag i rutin, vilket kan bli oerhört betydelsefullt i ett lopp som primärt handlar om placeringar och som går mitt i sommaren på en ”upplevelsebana” där rekordtider inte lär bli att tänka på.
Men ser man till fysisk kapacitet har Kiptum de senaste 10 månaderna demonstrerat ett övertag inte bara på Kipchoge modell 2023 utan även på ”prime-time” Kipchoge. Det framgår av en grundligare analys av deras bästa lopp.
Nedanstående tablå redovisar mellantiderna i alla lopp under 2:02 (tre av Kiptum, två av Kipchoge och ett vardera av Bekele och Lemma) plus Kipchoges lopp i Berlin den här hösten (rödmarkerade är de bästa tiderna vid resp passering):
Vad visar då denna sammanställning? Jo:
Sifforna talar för Kiptum
+ Den rutinerade Kipchoge har faktiskt stått för de klart ”otåligaste” öppningarna. I hans två senaste lopp i Berlin har första milen passerats på 28:23 resp 28:27, dvs under 2:00-fart. Kiptum hade nu i Chicago 28:42 (dvs 19 resp 15 sekunder långsammare) och i hans övriga två lopp var det en bit över 29 minuter.
+ Tittar man i stället på milen mellan 30 och 40 km så noterade Kipchoge 29:08 och 29:13 i rekordloppen och 29:41 senast. För Kiptums tre lopp är motsvarande siffror 28:05, 27:50 och 27:52 – dvs en helt annan division.
+ Jämför man andra halvorna avslutade Kipchoge i sina rekordlopp på 1:00:33 resp 1:01:18 och senast i Berlin 1:02:22 medan Kiptum gjorde i tur och ordning 1:00:15, 59:45 resp 59:47.
+ Dvs med undantag för första rekordloppet (för fem år sedan) har det blivit ”positiva splits” (dvs långsammare andra halva) för Kipchoge medan Kiptum varje gång speedat upp med över minuten (1:23, 1:55 resp 1:01).
Det blir annorlunda i Paris
Den typen av fakta har förstås inte undgått Kipchoge som ju tagit sina två OS-guld 2016 och 2021 just på sina starka avslutningar. Men nu riskerar han alltså att ställas mot en kille som är ännu vassare på slutet – och som vet om det.
Nu i höstens ”virtuella möte” i Berlin/Chicago var Kipchoge som synes före tidsmässigt – som mest med nästan halvminuten – ända upp till 30 km för att sedan tappa över två minuter på de tolv kilometerna in till mål.
Men samtidigt saknar Kiptum – som sprungit bara i svalt väder på flacka banor – tävlingserfarenhet av att springa maror i varmt väder på banor med tuffa backar.
För även om OS-maran skall gå tidigt på dagen (start kl 08.00) så lär Paris mitt i sommaren bli varmt, i alla fall i jämförelse med Valencia i december, London i april, Chicago i oktober och Rotterdam i april.
Brutala backar väntar
Dessutom kommer banan som går från centrala Paris, ut till Versailles och tillbaka att bjuda på rejäla backar. Visserligen är första liksom sista milen – dvs det som går inne i själva Paris – i princip platta men på vägen till och från Versailles händer det saker:
Mellan 15 och 20 km stiger banan ca 150 meter vilket motsvarar sisådär fyra Västerbroar. Och efter några kilometer lätt utför är det ytterligare nästan ett par Västerbroar mellan 27 och 29 km. Och från 29 till 32 skall man ta sig ned ca 150 meter i höjdled. En nedförslöpning som kan ge många stumma ben även i dagens skor.
En sådan backig bana blir dessutom en verklig nyhet inte bara för nykomlingen Kiptum utan faktiskt även för hela den moderna marathoneliten inkl superrutinerade Kipchoge. För alla är ju ”bortskämda” med banor där arrangören gjort sitt yttersta för att undvika backar.
Hur förbereder man sig?
Självklart kommer de OS-aktuella löparna att anpassa sin träning efter vad som väntar – dvs lägga in mer branta backar (inte bara uppför för väl så viktigt är att lära sig springa optimalt utför) men ingen hinner lära sig hur det är att tävla på marathon under sådana premisser.
Man kan i sammanhanget notera att USA:s uttagningslopp i början februari kommer att gå i Florida på en platt bana (11 meters skillnad mellan högsta och lägsta punkt mot 156 meter för OS-banan). Det kan nästan bli som att köra uttagningen för 3000m hinder på 3000m slätt ….
PS. Sisay Lemma en utmanare?
Som framgår av tabellen ovanför fick under-2:02-klubben en ny medlem nu i början av december när Etiopiens Sisay Lemma vann i Valencia på 2:01:48. En tid som faktiskt innebar att han snodde åt sig banrekordet. Ett banrekord som tillhörde Kiptum sedan dennes sensationella debut ett år tidigare.
Skulle svaret på OS-frågan ”Vinner Kiptum eller Kipchoge?” alltså kunna bli Lemma? Nej, det känns inte speciellt troligt. Lemma är nämligen ingen spännande nykomling i branschen utan snarare raka motsatsen.
Han gjorde 2:05 redan 2016 och 2:03 redan 2019 och är den där typen av löpare som oftast placerar sig hyggligt (som 3:a/4:a/5:a) men sällan vinner. Förutom Valencia nu är det bara en seger som sticker ut: London 2021. Men det är delvis en synvilla eftersom London det året gick på hösten med tydliga ”covid-förtecken”.
Men tuffa öppningar blir vanligare
Ser man på Lemmas mellantider nu i Valencia så noterar man att han var en minut före Kiptums banrekord vid 30 km men bara 5 sekunder före i mål. Jämför man med Kiptums världsrekord i Chicago var Lemma ca halvminuten före vid 30 km och sedan dryga minuten efter i mål.
Så loppet i Valencia var nog mer en indikation på att upplägg för tider under 2:02 kommer att bli vanligare framöver. Nu var det fortfarande tiotalet löpare i en tätklunga som oförväget passerade halvvägs klart under 1:01. Fast det var alltså endast Lemma som den här gången någorlunda kunde hålla det tempot hela vägen.
Grejen är att Kiptum är en som inte bara ”håller någorlunda” på andra halvan utan faktiskt förmår höja tempot. Det är skillnaden.
/A. Lennart Julin
Läs även:
• Tronskifte på marathon!
